Ulf Kristersson är socialförsäkringsminister. I går fick Kristersson backa bandet något. Sedan valet 2010 har de fyra oppositionspartierna majoritet i riksdagen. Majoritetsoppositionen i riksdagen har vid två tillfällen beslutat uppdra åt regeringen att göra en specifik förändring i sjukförsäkringens regelverk. Saken gäller regelverket för hur människor som inte bedöms vara sjuka nog för fortsatt sjukskrivning men heller inte friska nog för att gå tillbaka till sitt tidigare arbete/arbetsgivare ska hanteras. Hur dessa människors arbetsförmåga ska bedömas; det är det som striden gäller
I den gamla lagstiftningen bedömdes arbetsförmågan mot "normalt förekommande arbeten". I nuvarande lagstiftning - som infördes under förra mandatperioden då allianspartierna hade majoritet i riksdagen - mot den "reguljära arbetsmarknaden". S, V, SD och MP har drivit igenom riksdagsbeslut om att den gamla lagtexten "normalt förekommande arbeten" ska återinföras.
Enligt Ulf Kristerssons egna uppgifter i en artikel på DN debatt i går så är det 3 000 människor av totalt 62 000 långtidssjukskrivna som är föremål för den ena eller andra bedömningen av arbetsförmågan.
Regeringen har inte visat något större intresse för att följa riksdagens beslut. Vilket är rimligt lätt att förstå. Hur kul kan det vara att tvingas lägga vara oppositionens regering? Det är emellertid som det är med den saken. Har man inte majoritet så har man inte majoritet.
I förra veckan började det mumlas om ett möjligt misstroendevotum mot socialförsäkringsministern. Hans trots och upplevda arrogans mot en första statsmaktens beslut ansågs ha passerat gränsen för det anständiga. I det läget blev det fart på regeringskansliet. Och i går meddelade Kristersson att regeringen skyndsamt ska lägga en proposition i riksdagen där oppositionspartiernas vilja föreslås bli lag.
Vad detta i sin förlängning kommer att betyda för de 3 000 människorna återstår att se. Sannolikt inte så mycket. Om jag tolkar signalerna från regeringen och socialdemokraterna rätt så finns det en samsyn om att vare sig "normalt förekommande arbeten" eller den "reguljära arbetsmarknaden" är särskilt lysande begrepp att använda när på något sätt sjuka människors arbetsförmåga ska bedömas. Regeringen har gett Försäkringskassan i uppdrag att utreda ett nytt, mer användbart och mer rättssäkert begrepp.
Så vem vann och förlorade på denna strid? En segrare är givetvis oppositionen. De har tydligt visat att regeringen är i minoritet och att oppositionen tar strid för människor i sårbara och problematiska livssituationer. Även regeringen är en vinnare. När de nu gör denna tämligen marginella korrigering så innebär det samtidigt att sjukförsäkringsreformen i sina väsentliga delar är i hamn. Förhoppningsvis ska även de svårbedömt sjukfriska människorna vinna på striden. Många av dem har utsatts för en otillständigt dålig behandling när de bollats fram och tillbaka mellan myndigheter, ersättningsmodeller och diverse begrepp.