Framåt mot 70-talet

Nittonhundraåttiotalet ändrade förutsättningarna. Socialdemokratin förstod inte vad som hände. Och fick därför svårt att hantera det. Ungefär så sammanfattade Socialdemokraternas informella chefideolog Anne-Marie Lindgren partiets problem på Kriskommissionens möte i går. Läktarna var välfyllda i salen på Rönneberga kursgård norr om Stockholm. Hälften av publiken var aktiva Sossar. Hälften var journalister.

Jag var där.

14 januari 2011 03:00

Lindgrens träffsäkra analys är att Socialdemokraterna under ett par decennier har tvingats anpassa sig, förnya sig genom krav utifrån. Partiet självt har aldrig bottnat i den politik de fört.

Den omprövning som S nu står inför handlar därför enligt Lindgren om att ompröva den förnyelse som genomfördes på 1990-talet. Bl a ska marknadens inflytande på sådant som el, järnvägar och skolor brytas. Demokratin i form av politiska beslut ska återerövra förlorad terräng.

Partiet bör vidare koncentrera sin skattepolitik på vad skatterna används till; på skattesystemets effektivitet som betalningsmedel jämfört med privata avgifter och avtalsbundna förmåner. Arbetsmarknaden - särskilt utsorteringen ur arbetsmarknaden - bör vara ett annat huvudspår för S. Lindgren hävdar också att dagens normpolitik - låg inflation mm - inte är förenligt med mål om full sysselsättning.

Anne-Marie Lindgrens övergripande tes var att Jämlikhet åter ska bli Socialdemokraternas paradgren.

Lindgrens förslag är i grov sammanfattning att Socialdemokraterna ska möta framtiden genom att backa tillbaka till 1970-talet; det senaste decennium som var begripligt för partiet. Det hon är ute efter är ett sätt för S att återigen koppla grepp om samhället. Få väljarna att återigen tro på att samhällets bästa är synonymt med allas och envars bästa. En politik som bygger på jämlikhet, höga skatter efter bärkraft och offentlig drift av skolor och järnvägar är dessutom omöjlig för "högern" att försöka kopiera. Skillnaderna i politiken skulle bli tydliga.

Som diskussionsinlägg är det inte oävet. Framförallt är Lindgren befriande konkret i jämförelse med alla flummiga krav på "berättelser" och "helt ny politik" som förts fram i parti och minut. Lindgren känner sitt parti. En trygg hemmaplan är A och O. Frågan är bara om den där hemmaplanen finns kvar? Står läktarna kvar? Är människor intresserade av att lösa inträde för att se Socialdemokraterna spela som de gjorde förr?

n n Jag är skeptisk.

Inte till ambitionen att försöka komma igen genom att satsa på sina starka sidor. Den ambitionen är helt rätt. Det är det tillbakablickande perspektivet som oroar mig. Partiets styrka sitter inte i förbud mot privata välfärdsföretag, i högre inflation eller i motstånd mot Rut och Rot. Socialdemokratins styrka är tanken på det gemensamma samhället. Dagens samhälle alltså. Inte gårdagens.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!