Ett slags privatisering

En lämplig bostad och femtusen på fickan när hyran är betald. Det ska man ha om man fått asyl i Sverige och vill ta hit sina anhöriga.
Bostads- och försörjningskraven framfördes i går av regeringens utredare, lagman Erik Lempert.

2 december 2008 03:00
 Förra året bosatte sig nästan 100 000 invandrare i Sverige. Ungefär hälften av dem kom från länder utanför EU och Norden. Av dessa var nästan
29 000 s k anhöriginvandrare. De fick således uppehållstillstånd därför att de ville anknyta till familjemedlemmar som redan bor här. Irakier, somalier och thailändare är de vanligaste nationaliteterna bland anhöriginvandrarna. Ingen kan eller bör blunda för problemen i sammanhanget. Ulf Kristersson är moderaternas talesperson i integrationspolitiska frågor. I ett tal på moderaternas Framtidskonvent i fredags sa Kristersson:

 

"Flyktingmottagningen fungerar så illa att det i genomsnitt tar sju år att få ett arbete i Sverige. För kvinnor mer än tio år. I OECD:s statistik ligger Sverige sist i tabellen över jämförbara länders förmåga att sätta utomeuropeiska invandrare i arbete."

 

Lästa jämsides med Kristerssons verklighetsbeskrivning kan förslagen i Lemperts utredning tolkas som ett slags privatisering av problemen. I stället för att genomföra gedigna reformer av statens och kommunernas flyktingmottagande så att fler snabbt kommer i jobb, så lämpas problemet över på den enskilde: "Se till att snabbt skaffa dig ett jobb och en hygglig bostad om du vill få hit din familj under de närmsta åren!"

 

 

Jag slog en signal till Veronica Palm i går eftermiddag.

 

 

Hon är socialdemokraternas talesperson i de här frågorna. Veronica var kritisk. Likt moderaternas alliansbroder Göran Hägglund, såg hon mycket negativt på att splittra flyktingfamiljerna på det sätt som regeringens utredare föreslår. Nyanlända invandrare står mycket långt från arbetsmarknaden. Regeringen borde satsa resurser på att hjälpa dem ut på arbetsmarknaden, sa Veronica Palm och fortsatte: "Att hålla dem åtskilda från sina familjer i flera år lär knappast underlätta deras start i det nya landet."

 

I mina ögon råder det ingen tvekan om att regeringen ser de skärpta reglerna för anhöriginvandring som ett sätt att få sprutt på arbetslinjen i invandringspolitiken. Det nya regelverket för arbetskraftsinvandring är samma andas barn. Givet de undantag från försörjningskravet som Lempert föreslår - flyktingar enligt Genève-konventionen, vissa skyddsbehövande, till exempel personer som känner fruktan för att utsättas för tortyr eller flyr undan väpnad konflikt och ensamkommande barn - kan jag väl anse att Lemperts förslag är möjliga att leva med. Integration är en djupt personlig process. Det är rimligt att det personliga ansvaret för integrationen är tydligt och klart.

 

 

Men regeringen kan för den sakens skull inte fly undan ansvaret för de politiska och administrativa bristerna i flyktingmottagandet.

 

 

Med eller utan anhöriga
är det inget mindre än en skandal att friska och arbetsförmögna människor från t ex Irak och Somalia lärs upp till hjälplösa bidragstagare i stället för att skolas in i arbetslivet.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Widar Andersson