Fjärilar i min socialdemokratiska mage

Jag är kanske överkänslig och överdrivet nervös; men fjärilarna hopar sig i min socialdemokratiska mage. För första gången på mycket länge börjar jag bli orolig för hur det ska gå.

14 oktober 2008 03:00

 

S-ledningens försök att knyta förtroliga band med miljöpartiet sköts snabbt i sank av partiintern kritik. Det tycks vara så att de mest aktiva i partiet och i LO anser att ett nära samarbete med vänsterpartiet är viktigare.

 

Man kan i och för sig diskutera varför s och mp valde att presentera sin koalition just nu och just på det sätt som det gjordes. Men oavsett sådana invändningar; förr eller senare hade s varit tvungna att kunna presentera en trovärdig koalition med ett annat parti.


 

Bildandet av den borgerliga alliansen gör det nämligen nästintill omöjligt för socialdemokraterna att gå fram som enskilt parti i nästa val. Vänsterpartiet har utvecklats till ett alltmer konservativt vänsterparti med väldiga skattehöjningar, EU-motstånd och säregen överbudspolitik på programmet. Att de mest aktiva i partiet och LO anser att detta parti är en mer naturlig partner än miljöpartiet gör mig konfunderad.

 

Danmarks socialdemokrater har minimerats, brittiska Labour låg i vänsterdiket före Blair, norska arbeiderpartiet är inte längre största parti och tyska SPD tycks alltmer fastna i ett träsk av fraktions- och personstrider.

 

Till skillnad mot de flesta av sina systerpartier runt om i Europa, har de svenska socialdemokraterna dock lyckats hålla sig kvar på en stabil mittenposition med stort väljartycke i breda folklager. De långa tidssjoken av regeringsinnehav har givetvis haft disciplinerande betydelse. Missnöjda fraktioner och aktivistiska grupperingar i partiet har oftast avstått från sådana beteenden som kan äventyra regeringsmakten. Starka kommunalråd ute i landet och det nära samarbetet med ett pragmatiskt och reformistiskt LO har bidragit till sans och balans inom socialdemokratin.

 

Men de senaste dagarnas turbulens inom s-partiet får mig att börja fundera på om storhetsdagarna möjligen har kommit till vägs ände.

 

Medlemsantalet och medlemsaktiviteterna har minskat rejält i både partiet och LO. Det innebär att klyftan mellan arbetarrörelsens aktiva och väljare växer. Ledningar i alla någorlunda stora partier har alltid haft att hantera de skillnader i förväntningar och önskemål som finns mellan aktiva och väljare.

 

Med hårt arbete och gott ledarskap har de aktiva medlemmarna för det mesta landat i förståelse för partiets behov av att kunna attrahera breda väljargrupper. Renlärighetens predikanter har inte haft mycket att hämta inom s. Men när de aktiva medlemmarna blir allt färre och mer särpräglade ökar risken för revolter mot partiets väljaranpassning.

 

Jag betvivlar inte att Mona Sahlin kommer igen efter bakslaget förra veckan. Hon är seg, hon har varit med och hon känner sitt parti. Men hon känns väldigt ensam. Jag vet inte hur jag ska tolka tystnaden/tillbakadragenheten hos LO: s Wanja Lundby-Wedin och IF Metalls Stefan Löfven och hos partiets Sven Erik Österberg, Ylva Johansson och Luciano Astudillo.

 

Gör de verkligen bedömningen att en kraftig vänstergir - som en koalition med vänsterpartiet innebär - är bästa sättet att vinna valet 2010?

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Widar Andersson