Jobbavdrag - klen hjälp för arbetslösa

Arbetslösheten sjunker fortfarande. Men i allt långsammare takt. Utvecklingen förvånar knappast. Under flera månader har vi kunnat läsa rapporter om en avmattande konjunktur och dippande tillväxt. Förr eller senare faller sådana rapporter ut i varsel, uppsägningar och i minskade behov av nyrekryteringar.

 

Lönearbete är ingen terapi.

13 augusti 2008 03:00


 

Efterfrågan på arbete ökar när orderböckerna fylls och marknaderna växer. I goda tider ökar också skatteintäkterna vilket stärker den offentliga sektorns verksamheter och utbetalningar av bl a pensioner. Och när det går nedåt i näringslivet så går det nedåt också i övriga delar av samhället.

 

Arbetslöshet är inte någon privatmoralisk fråga. De allra flesta av oss har mycket små, ja rentav obefintliga, möjligheter att påverka ekonomins upp- och nedgångar. Vi drabbas av arbetslöshet helt utan egen förskyllan och utan möjlighet att skylla vår arbetslöshet på någon annan.

 

Att fabriken läggs ner, att kontoret rationaliseras, att byggandet minskar, att telefonförsäljning är en kraftigt vikande bransch; vad ska en stackars enskild människa göra åt det?

 

När hjulen snurrar på som allra mest är lönsamhetsproblem och arbetslöshet ett mindre problem. Det är relativt lätt att ersätta det förlorade jobbet med ett nytt jobb. Men i nedgångstider blir det tuffare.

 

Särskilt svårt blir det för ungdomar och andra människor som ännu inte är etablerade på arbetsmarknaden.

 

 

Vad kan då politiken göra för att lindra arbetslöshetens effekter för de enskilda människor som drabbas?

 

 

Statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills ställt sig kallsinnig till utökningar av de arbetsmarknadspolitiska programmen. Så sent som i lördags, i sitt sommartal i Vaxholm, förklarade Reinfeldt att regeringens huvudsakliga insats kommer att bestå av fortsatta sänkningar av inkomstskatten.

 

Filosofin är enkel.

 

Om människor som arbetar får mer egna pengar i plånboken att konsumera varor och tjänster för så gynnas tillväxten och fler nya jobb kan skapas/fler gamla jobb kan räddas kvar.

 

Regeringens politik är riskabel. Man kan aldrig veta vad människor gör med sina pengar. Sannolikheten är t ex stor för att väldigt många använder extrapengarna till amorteringar på sina lån. Priserna på bostäder spås falla rejält under de kommande åren. Folk som finansierat sina bostadsinköp med nästintill 100-procentiga lån kommer att få se sina lägenheter/säkerheter krympa i värde och bankerna kommer att höja räntan.

 

 

Att amortera på sina lån är privatekonomiskt klokt. Men det skapar knappast några nya jobb i samhället.

 

 

Det lär därför bli en hård politisk strid om arbetsmarknadspolitiken under det kommande året. Socialdemokraterna har förvisso skäl att ompröva delar av sin forna arbetsmarknadspolitik. Jakten på statistiska procent förblindade stundom s-regeringarna. Människor kastades snart nog in i vilka "åtgärder" som helst bara de kunde avföras från den öppna arbetslöshetens statistikkolumn. Men den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken bottnar i en tilltalande samhällsmoral där det gemensamma ansvaret och solidariteten står i centrum.

 

Jag har absolut inget emot skattesänkningar på arbete.

 

Men jobbavdrag för dem som arbetar erbjuder alldeles för klen hjälp åt dem som drabbats/kommer att drabbas av arbetslöshet.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Widar Andersson