Enligt en  ny rapport - "The production gap report" - från  Stockholm Environment Institute (SEI),  finns det mycket stora skillnader mellan å ena sidan Parisavtalets mål om att begränsa världens temperaturökning och å andra sidan flera stora länders planer på att kraftigt öka produktionen av fossila bränslen.

"Trots två decennier av klimatpolitik är fossilbränsleproduktionen högre än någonsin", säger Måns Nilsson som är chef för SEI till Expressen. 

Framförallt är det produktionen av kolkraft som står i bjärt kontrast till Parisavtalets målsättningar; även om också produktionen av olja och gas, enligt rapporten förväntas öka under det kommande decenniet.  Enligt SEI så kommer utsläppen från kolproduktionen fram till 2030 att vara mellan 150 och 280 procent för höga jämfört med Parisavtalets mål om att temperaturökningarna globalt ska stanna vid 1, 5 eller 2 grader om tio år.

Filip Johnsson är professor i miljövetenskap och energiteknik på Chalmers. Han intervjuas i Expressen om varför produktionen av fossila bränslen ökar trots att 185 av världens länder godkänt avtalet och lovat att börja leva efter avtalet senast år 2021. 

"Fossila bränslen utgör en inhemsk resurs som innebär försörjningstrygghet för länder som Kina, Indien och Sydafrika, "säger Filip Jonsson.

Kina - men också flera andra länder i rapporten - har betydande energitillgångar i form av kol samtidigt som de har betydande behov av elektricitet för att driva och utveckla sina samhällen. Att låta kolen ligga kvar i marken är liksom inget alternativ. Konflikten är solklar och politiskt mycket besvärlig. 

Det stora gapet mellan Parisavtalets målsättningar och den verkliga världen måste ju inte automatiskt vara särskilt märkligt eller besvärande. Målsättningar och ambitioner är just målsättningar och ambitioner.

Det som gör gapet mer pinsamt är emellertid den korta tidsrymden. 2030 är som i morgon i de här sammanhangen. Avsaknaden av verklighetskontakt är därför ett stort trovärdighetsproblem. Alarmismen hos såväl Parisavtalets advokater som "klimatredaktioner" har ställt till det genom att saluföra de mest orealistiska scenarierna från FN: s klimatpanel IPCC som sanning.

En av mina realpolitiska "husgudar" är klimatforskaren Lennart Bengtsson. I sin bok "Vad händer med klimatet?" (Karneval 2019) resonerar han sig fram till att IPCC: s scenario RCP6,0 nog är fullt möjligt att uppnå. I det alternativet maxas utsläppen runt år 2080 för att sedan avta. Scenariot fram till 2030 - att globalt snabbt minska utsläppen - är inte tekniskt/ekonomiskt genomförbart skriver Bengtsson.

Klimatet behöver en realpolitisk renässans.