Widar I den senaste (31/1) av Novus mätningar av medborgarnas förtroende för riksdagens partiledare så landar vinnaren Stefan Löfven på 34 procent. Det är en exceptionellt låg vinnarsiffra. Faktum är att förtroendet för statsminister Löfven i stort sett är synonymt med det väljarstöd som S-MP-regeringen har i opinionen. Tvåan i tävlingen är KD: s Ebba Busch Thor med 31 procent som uppger att de har stort eller ganska stort förtroende för henne i det politiska. När Löfvens förtroendesiffror antagligen speglar hyfsad nöjdhet hos den tredjedel väljare som har sitt folk i regeringen så reflekterar förmodligen Ebba Busch Thors höga siffra - relativt hennes lilla parti - en frustration hos den tredjedel väljare som kanske gärna hade sett att M och KD regerat med stöd av SD.

Förtroendet för partiledarna är kort sagt väldigt nischat och polariserat. Som liberalernas partiledare Jan Björklund påpekade i partiledardebatten tidigare i veckan så är riksdagen mer polariserad än på 100 år vilket beror på - sa Björklund - att väljarna är mer polariserade än på 100 år. Det har Jan Björklund helt rätt i. Väljarna har förändrats medan partierna inte har hängt med i svängarna. Då faller förtroendet. Så hänger det ihop.

Det vore ett hoppfullt tecken för politikens trovärdighet och förankring om förtroendet under den kommande mandatperioden utvecklas på ett sådant sätt att vi kan se tillbaka på mätningen från 31 januari 2019 och konstatera att den mätningen var "bottenmärket" och att det sedan har utvecklats mot mer höga och bra siffror för huvudaktörerna i politiken.

Får vi en sådan utveckling så beror det på att partierna har börjat anstränga sig på allvar för att fånga upp och förstå stämningarna i de breda väljargrupperna och inte bara som nu försöka piska in sina egna och trogna i fållan.

Väljarnas polarisering är ett hinder för klokskap och förnuft i politiken.

Därför är regeringsbildningens svaga punkt just dess uttalade mål att utestänga riksdagens tredje största parti från politiskt inflytande. Av statsrådens uppträdande att döma så innebär isoleringsstrategin även en återgång till mindre strikt reglerad invandring. Detta är inte en bra politik vare sig i sak eller för förtroendet. Polariseringen riskerar att öka trots det dramatiska behovet av avspänning och förnuft.