Widar Här och där på liberala landsortstidningars ledarsidor har jag i sommar läst opinionstexter på temat att "en kall och regnig sommar släcker inte klimathotet." Anledningen till att man känner sig manade att skriva sådana konstiga artiklar (alla vet väl att väder inte är klimat?) är att - som man säger - svinhugg går igen. Förra sommarens torra och varma väder användes nämligen stort och brett och högt och lågt som studsmatta för klimatlarm där död och utplåning låg och lurade runt om nästa hörn. Flera livserfarna och visa gamla ordspråk - utöver det om svinhugget - kan användas för att beskriva situationen. Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Som man bäddar får man ligga. Som man ropar i skogen får man svar.

Mer att läsa: 37 grader tär på statens förtroende.

Sans och balans borde vara lika modernt och inne nu som då när de fyndiga ordspråken först såg dagens ljus. Fanatiker och domedags/lyckodagsprofeter bör som alltid hållas kort.

Jorden vi lever på är gammal. De första formerna av liv här på planeten bedöms ha uppkommit för mer än tre miljarder år sedan. Under resans gång har jorden råkat ut för diverse koldioxidrelaterade klimatkatastrofer som slagit ut det mesta av livet för långa tider. Steg för steg - bakterie för bakterie och ormbunke för ormbunke - har livet så sakta kämpat sig tillbaka, blomstrat, utvecklats och mångfaldigats. För att någon miljard år senare återigen slås ut av asteroider eller vulkanaska.

Det speciella med vår tid är att vi människor sedan några hundra år tillbaka begriper och förstår mer och mer av hur klimatkatastrofer kan uppkomma. Den agiterande punkten för tjoet, stimmet och larmet i klimatfrågan är att mänskliga koldioxidalstrande aktiviteter är erkända och fastlagda delar av problemet.

Koldioxid är livets gas och dödens gas. Utan koldioxid: Inget liv. För mycket koldioxid: Hot mot allt liv. Det är så det hänger ihop och det är det som gör klimatfrågan så sammansatt och komplicerad och i så stort behov av vettiga forskare, ingenjörer, politiker och av affärsmöjlighetssniffande entreprenörer; framförallt ute i den stora världens folkrika och kolkraftverkstäta länder. Men även här hos oss förstås.

Det är aldrig bra när skam går på torra land.