Så här på förstamaj känns det extra angeläget att tala om Socialdemokraterna och LO. De båda organisationerna har hängt ihop som ler och långhalm alltsedan den ena (LO) bildade den andra (SAP) i slutet av 1880-talet. Socialdemokraternas koppling till LO har givit partiet en mängd röster i de allmänna valen. Det nära samarbetet runt om i landet - "två grenar på samma träd" - har samtidigt hjälpt partiet att hålla sig folkligt och populistiskt vitalt. I ett bredare samhällsperspektiv är LO dessutom en central del av maktdelningen i det offentliga Sverige. Genom den höga organisationsgraden har LO tillsammans med TCO, Saco och arbetsgivarorganisationerna hög legitimitet som företrädare och beslutsfattare på arbetsmarknaden.
Kort sagt så är LO viktigt både för S och för stabiliteten i den svenska partsmodellen på arbetsmarknaden.
Mikael Sandström har lång erfarenhet som moderat moderatpolitiker och har bland annat tidigare arbetat som statssekreterare under statsminister Fredrik Reinfeldt och tidigare även som chefekonom på TCO. I en lång och mycket intressant artikel i Kvartal (30/4) vädrar Sandström oro för att LO "med nuvarande utveckling kommer att bli en krympande organisation och partsmodellen att haverera." Sandström anser att den "svenska ordningen på arbetsmarknaden har tjänat oss väl, och en internationellt unikt hög organisationsgrad har varit avgörande. (--) På senare år har organisationsgraden minskat drastiskt, till under 70 procent, för LO-grupperna ännu lägre. Organisationsgraden ligger nu mer än tio procentenheter högre för tjänstemän. En trolig förklaring till utvecklingen är att LO har varit dåligt på att anpassa sitt erbjudande till dem som har tillfälliga anställningar. Till det kommer kopplingen till det socialdemokratiska partiet."
LO och Socialdemokraterna bör inte uppfatta och avfärda Sandströms kritiska artikel som en "attack från höger." Inget är vunnet på att förneka att LO har problem på två fronter samtidigt.
Banden till Socialdemokraterna har å ena sidan gradvis försvagats. I valet 2018 röstade 35 procent av LO: s medlemmar på SD och M (24 respektive 11 procent) medan 41 procent röstade på S. Betydligt fler än hälften av LO-väljarna röstar således på något annat parti än S. I längden är det mot den bakgrunden mycket svårt att upprätthålla hela LO-organisationens starka uppbackning av S och minst lika starka attacker på främst M och SD.
Å den andra sidan är det ofrånkomligt så att legitimiteten i rollen som företrädare för alla i arbetaryrken bygger på hög anslutningsgrad. Som Mikael Sandström konstaterar så har tjänstemannafacken och arbetsgivarorganisationerna varit betydligt bättre på att knyta medlemmar till sig. Här har LO all anledning att se om och över sitt hus.
När det gäller det politiska så kan utvecklingen nu förmodligen få lite hjälp på traven av det nya parlamentariska läget. Socialdemokraterna gör nu av allt att döma ett seriöst försök att prova om det kan gå att bygga ett regeringsdugligt block där S är ledande parti i en gemensam grupp med ett antal liberala och/eller vänsterpartier. En sådan glidning är på sikt oförenlig med banden som idag finns mellan LO och S. De liberala och vänstra partierna är mycket klent representerade bland LO: s väljare.
Ur ett samlat arbetarrörelseperspektiv behöver en omorientering inte alls vara negativ. Ett starkare LO som på ett bättre och mindre partipolitiserat sätt står upp för arbetarintressen kan i partipolitiken motsvaras av ett socialdemokratiskt parti som i umgänget med liberaler och vänsterpartister står upp för värderingar om offentlig sektor, ekonomisk konservatism och om sans och balans.
Ledarna för LO och Socialdemokraterna ska inte hänga om halsen på varandra. Det behövs plats för andra att tränga sig in i relationen. Jag talar för den sakens skull inte om en dramatisk skilsmässa mellan S och LO. Det som förmodligen skulle passa bäst är - om liknelsen inte anses opassande - någon variant av ett polyamoröst förhållande där det är möjligt och okej att ha flera relationer samtidigt där alla inblandade är införstådda med vad som pågår.
LO behöver bättre fackliga relationer med sina sverigedemokratiska och moderata medlemmar medan Socialdemokraterna behöver jobba på sina politiska relationer till liberal- och vänsterpartier.
Det kan gå bra och det kan gå dåligt. Så är det med allt nytt. Med allt som är för gammalt kan det däremot bara gå dåligt.
Ledare