Vägdebatt Vägen till sommarstugan, de där sista 4 kilometer asfalt genom samhället, är en enskild väg alla i ”byn” betalar enskilt för och driver en ideell vägsamfällighet för att kunna sköta om. Det är alltså 4 kilometer asfalterad väg rakt genom byn, en by där 100- tals människor bor året runt. Jag trodde vi var ett undantag, men det är vi inte. Runt om i Sveriges landsbygd ser det likadant ut. Asfalterade vägar mitt i byarna är privatfinansierade. Inte för att någon som bor där vill finansiera vägen, men för att staten sagt att staten inte vill sköta om vägarna.

Staten hävdar att vägen inte har ett allmännyttigt värde längre. Därför ska vi som kör på den ansvara för den, administrera den och betala för den. Men där har staten fel.

Det ligger självklart i allmännyttans intresse att folk som bor utmed dessa småvägar kan ta sig till jobbet sitt arbete eller sin skola. Det är även allmännyttigt med de bilburna turisterna som besöker Sverige, turister som sprider importerade pengar omkring sig och gynnar statskassan, när de rullar fram på dessa småvägar som turisterna älskar att färdas på. Självklart borde det ligga i statens intresse att brandkåren har framkomliga vägar när det uppstår brand i dessa samhällen. Det är sannerligen en del av allmännyttan, även om staten idag, tydligen, inte delar den uppfattningen.

Postutdelningen då? Kan det vara del i allmännyttan att deklarationsblanketter och valsedlar når ut till alla som bor utmed småvägarna? Som det verkar nu har statsapparaten inget intresse i att folk som bor på småvägar ska vara del i samhället alls.

I Landsbygdspartiet oberoende arbetar vi för att staten ska återta ansvaret för de enskilda vägarna, det finns inte ideella krafter till att sköta dessa vägar längre.