Nils Öberg är generaldirektör på Kriminalvården. Öberg är således ansvarig för att tillgången på häktes- och anstaltsplatser är tillräckligt för behovet. På tisdagen publicerade sig Nils Öberg på DN Debatt med budskapet att det mer eller mindre är lapp på luckan just nu. 99 procent av häktesplatserna och 97 procent av fängelseplatserna är upptagna. Vilket är detsamma som mer än fullbelagt.
Generaldirektören avslutar sin debattartikel med några dramatiska ordvändningar. Öberg skriver att det är sannolikt att inflödet till häkten och anstalter kommer "att fortsätta öka i en takt som gör att en av rättsstatens mest grundläggande uppgifter, att verkställa utdömda straff, snart blir oss övermäktig."
Rättsstaten har stora problem i Sverige. Kriminalvården är väl skulle man kunna säga siste man till rakning. Migrationsverkets genomklappning för några år sedan, polisens stadiga problemökning vad gäller rekrytering, bristen på åklagare och de mycket långa väntetiderna på svar från Nationellt Forensiskt Center NFC är tidigare kända och mer debatterade problemområden.
Mer att läsa: Rättsstat utan riktiga vänner.
Jag har förståelse för Nils Öbergs drastiska ordval. Förtroendet för rättsstaten är vitalt för förtroendet och tilliten i samhället i stort. Däremot är jag milt uttryckt skeptisk till att generaldirektören i detta sammanhang väljer att lyfta tankar på "alternativa påföljder" som inte kräver mat och logi på kriminalvårdens bekostnad.
Mer att läsa: Annie Lööf och extremerna.
Sjävfallet finns det alltid plats och behov för diskussioner, forskning och experiment med straff och påföljder som i det individuella fallet kan vara såväl nog så kännbara och effektiva som traditionella straff. Att öppna upp för ett större nyttjande av icke frihetsberövande straff - fotboja, samhällstjänst, med mera - därför att och just då som det är fullt på anstalter och häkten är emellertid ett i mina ögon alltför pragmatiskt förhållningssätt.
Rättsstaten mår inte bra av nödlösningar. Rättsstaten behöver däremot regerings- och riksdagspolitiker som är förmögna att ta ett helhetsansvar för alla olika led. När straffen skärps, när fler beteenden kriminaliseras och när mängden unga män är rekordhög i samhället; då ökar behoven inom Kriminalvården. Att se de sambanden kan inte vara oöverstigligt svårt. Prova gärna alternativa straff för alternativens egen skull; inte som en nödlösning för att dölja bristen på rättmätiga straff.
Ledare