Medborgarnas mycket svaga förtroende för riksdagens partier och partiledare är som en sombrerohatt i ett hav av solhattar för bebisar. Förtroende för politiken är särskilt viktigt i en stat som den svenska där medborgarna under decennier valt att låta riksdagens partier ta hand om mer än hälften av löneinkomsterna, ansvara för sparandet för ålderdomen och garantera säkerhet, sjukvård och skolbetyg av hög klass.
Jag ska inte måla den lede på väggen. Eftersom förtroende kan förloras/raseras så kan det också vinnas/återvinnas. Det jag saknar är emellertid en mer öppen och sökande diskussion om det -i vart fall för stunden - förlorade förtroendets betydelse och möjliga konsekvenser.
Den senaste mätningen av partiledarnas förtroende (Novus/SVT) publicerades 16 december i år. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson delade förstaplatsen med KD: s ledare Ebba Busch Thor. De tog hem racet med 31 procent vardera. Åkesson och Busch Thor blev nog mer glada över mätresultatet än bottenkonkurrenterna liberalernas ledare Nyamko Sabuni (10 procent) och MP: s språkrör Per Bolund (9 procent). Jag missunnar dem inte en stunds glädje över framgången. Partiledarnas gemensamma problem är dock de låga siffrorna. Om vi går bara knappt sex år tillbaka i tiden och jämför med en Sifo-mätning i Aftonbladet (april 2014) så vann Fredrik Reinfeldt (M) som vid den tiden var statsminister, med 55 procent tätt skuggad av den dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med 53 procent.
Reinfeldts efterträdare Ulf Kristersson vinner idag 25 procents förtroende. Stefan Löfven tappar också mer än hälften av sina förtroendepoäng sedan 2014 och landar på 23 procent.
Svagt förtroende är alltid och i alla sammanhang synonymt med svagt inflytande. Vilket innebär att alla partier och politiker har en uppförsbacke. Varje gång de säger något/föreslår något så är det betydligt färre som tror på dem än vad det är som inte tror på dem. Partisystemet är för dagen inne i en djup kris. Väljarna som ska vara representerade i den parlamentariska demokratin litar inte mer än fläckvis på representanterna.
Förtroendekrisen är hemmalagad. Partierna till höger och vänster och i mitten har i åratal varit helt fokuserade på att försöka misskreditera Sverigedemokraterna och de partier som från tid till annan har anklagats för att närma sig "de bruna". Dessutom har invandringspolitiken misskötts åt det grövsta vilket i sin tur har förnekats å det grövsta.
Där står vi nu.