Privatisering är ett politiskt slag- och skällsord på vänsterkanten. Ordet används oftast helt felaktigt för att beskriva en modell där privata utförare kan utföra skattefinansierade uppdrag inom den allmänna välfärden. I denna modell sker dock ingen privatisering; snarare tvärtom faktiskt. Det allmänna utvidgas och förbättras i de flesta fallen genom att den privata sektorns kunskaper och rationalitet lyfts in i den offentliga sektorn.
Privatisering är något helt annat. Då lyfts något bort från det allmännas finansiering och ansvar. Eller så lyfts det aldrig in i den allmänna sektorn. Estetiska ”skönhetsoperationer” som inte är medicinskt motiverade får man till exempel betala själv och delar av tandhälsan är upp till var och en att ombesörja privat och så vidare.
Den politiska redaktören Anna Dahlberg på Expressens liberala ledarsida resonerar intressant om farorna med privatisering inom rättsväsendet: ”Det är inte längre den starka staten utan den svaga staten, som vi behöver oroa oss för”, skriver Anna Dahlberg. (3 juni)
Hon tar ansats i ett relativt nytt fenomen med åklagare som lämnar sina tjänster i staten för att i stället sälja sina tjänster på marknaden. Det som driver på utvecklingen är frustrationen över kriminalitetens utbredning, över att ”inget händer” med gärningsmännen och över att förundersökningar om brott läggs på hög och läggs ner.
Den privata säkerhetsbranschens nya vd heter Johan Söderström; en tidigare polis som bland annat arbetat som kameraansvarig på myndigheten. Han konstaterar att folk nöjer sig inte längre med att ”alla blir behandlade lika dåligt” av polisen; det vill säga att de allra flesta anmälningar om brott läggs ner.
Här sker således en form av privatisering som består i att brottsutredningar i praktiken lyfts bort från det allmänna. Väl utanför det allmänna kan de bli liggande för fäfot eller så kan utredningarna mot privat betalning tas om hand av proffs – ofta f.d. poliser och åklagare – som ser till att rättsmaskineriet fungerar.
Privatiseringens allmänna credo är sköt dig själv. Vilket i sig är ett utmärkt motto för alla. När det kommer till rättsstaten är det emellertid en förfärlig devis. Klandomstolar i förorterna och privatfinansierade brottsutredningar i stan. Det känns onekligen som att det finns områden där staten borde vara starkare och samhället svagare.