En lätt Orwellsk stämning sänker sig stundtals över den svenska inrikesinvandringspolitiken. Det är inte bra. Eller värre än så. Det är direkt livsfarligt för politikens förtroende och legitimitet när det oavbrutet och upprepat presenteras förvanskade verklighetsbilder av vad som händer och sker. Människor ser igenom det där. Människor slutar lyssna. Människor börjar lyssna på andra håll.
Först behöver akuta åtgärder genomföras som kan dämpa det oerhörda trycket mot den svenska välfärdsstaten. Det handlar till exempel om att få stopp på mordbränderna, snabbt börja avvisa de tiotusentals människor som saknar asylskäl, resolut se till att gränskontrollen fungerar, så fort som möjligt begränsa anhöriginvandringen, kanske avstå från permanenta uppehållstillstånd under de kommande åren, med mera och med flera stora och små åtgärder.
Framförallt är det svenska samhället betjänt av en öppen och sökande diskussion om vad det är som händer och sker om vilka olika handlingsalternativ som en väl inkörd och generös välfärdsstat som Sverige egentligen har.
De stora och miljonhövdade folkvandringar som nu pågår norrut genom Europa är så omfattande som vad de nästan aldrig har varit förut. För Sveriges del är det så att vi aldrig har varit med om något liknande; de som säger "vi har gjort det förut", de talar inte sanning. Att vandringarna i Europa är extra stora nu beror framförallt på att det är möjligt; EU: s yttre gräns är i stort sett obevakad. Självklart påverkas folkvandringarna också av breda flyktingströmmar från Syrien. Huvuddelen av dem som söker asyl i Sverige kommer dock från andra håll i världen. Människor som lever i fattiga länder med despoter och tjuvar vid makten; klart att många passar på när gränsbommen är uppe. Det är inget att förvånas över.
Däremot är jag uppriktigt förvånad över att regeringen inte på allvar verkar bry sig mer om välfärdsstaten. Från Rosenbad låter det fortfarande som om allt skulle fixa sig om några trilskande moderatkommuner tog emot några asylsökande.