På debattsidan i GP skrev nyligen ekologiprofessorerna Malte Andersson och Frank Götmark att invandring inte behövs för att försörja en åldrande befolkning och att invandringen är en nettokostnad för samhället Allt tyder på att de har rätt. I Sveriges Radio Ekot delgavs nyligen en FN rapport om befolkningsutvecklingen i världen där befolkningen fram till 2050 förväntas växa med 2 miljarder till totalt 9,7 miljarder, varav befolkningen i Afrika söder om Sahara förväntas dubbleras. Befolkningsökning och invandring hänger ihop som ler och långhalm.
Befolkningsökningen i utvecklingsländerna är den främsta orsaken till fattigdom i världen. Fattigdomen leder självklart till olika typer av konflikter och en effekt av dessa är att om inte problemen kan lösas i hemländerna så försöker människor flytta till andra länder. Globalt har befolkningsökningen också påverkat naturen och miljön negativt med skövling av skogar, jorderosion, vattenbrist, växtgifter m.m. med försämrad livsmiljö för människor och djur; d v s stora rubbningar av ekosystemen.
Befolkningsbegränsning diskuteras nästan inte alls i samhällsdebatten medan koldioxid diskuteras dagligen och framställs som ett gift trots att den är en förutsättning för liv på Jorden. Att sila mygg och svälja kameler tycks vara den arbetsmetod som ledande politiker, media och många ur etablissemanget sysslar med. Så löses inte riktiga problem.
Så här ser befolkningsutvecklingen ut i miljoner människor i några utvalda u-länder från 1950 till 2017. Siffrorna är hämtade från United Nations Population Division.
1950: Nigeria 38. Afghanistan 7,7. Somalia 2, 2. Iran 17. Syrien 3, 4. Filippinerna 18,5.
2017: Nigeria 190. Afghanistan 35. Somalia 14. Iran 81. Syrien 21. (2011) Filippinerna 104.
Listan ovan kan göras mycket längre, men visar ändå i sin enkelhet det allt överskuggande problemet i världen; en okontrollerad befolkningstillväxt, som medför fattigdom och detta i sin tur flyktingströmmar eftersom människor helt naturligen söker gynnsammare livsförhållanden. Befolkningsökningen i västländerna orsakas främst av immigration och är förhållandevis stor i vissa länder, samt är inte på något vis heller problemfri med bland annat företeelser såsom utanförskapsområden.
Många politiker, medieföreträdare och etablissemangsföreträdare i västvärlden uttalar ofta att väst har ett ansvar att ta hand om människor som flyr. Uttryck såsom solidaritet används ofta i det sammanhanget. Man säger också att Europa behöver invandring och att också flyktingar från u-länder är ett välkommet tillskott. Några hållbara belägg för att invandring eller befolkningsökning behövs i västvärlden finns inte.
Befolkningsökningen i väst har medfört ökad arbetslöshet och ökad fattigdom också här. Uppkomsten av så kallade utanförskapsområden har accelererat de senaste decennierna. I Sverige har bruttonationalprodukten per capita minskat varje år de senaste 10 åren.
Det finns inget moraliskt ansvar för västvärlden att öppna sina gränser för flyktingströmmar. Däremot bör väst och världssamfundet i övrigt försöka hjälpa flyktingar och människor i nöd på plats i deras hemländer. Ansvaret för livssituationen i de olika nationerna i världen och för dess befolkningar åvilar naturligtvis dem själva och dess regeringar; det är i grunden inte någon annan nations ansvar.
Så länge västvärldens gränser är öppna så kommer aldrig u-länderna eller de fattiga länderna att ta eget ansvar för sin utveckling. Västvärlden kan naturligtvis försöka påverka utvecklingen genom bistånd, men hittills har detta inte fungerat utan istället sannolikt varit kontraproduktivt. Biståndet har många gånger medfört att mottagarländerna inte själva tagit ansvar för sin utveckling utan i stället blivit passiviserade och bidragsberoende. SIDA skulle nog kunna läggas ned utan att det skulle innebära en negativ påverkan på u-ländernas utveckling. De som däremot skulle drabbas är SIDA personalen som blir arbetslös. De kan då som arbetslediga förslagsvis börja jobba inom äldrevården där det behövs många händer och därmed göra ett riktigt arbete.
För att få stopp på den okontrollerade befolkningsökningen i världen och därmed också få förutsättningar för ökat välstånd så måste familjeplanering och preventivmedel upp på agendan i många av världens länder och kanske även 1-barnspolitik i vissa länder. För att detta skall hända så måste problemen lösas där de finns genom att inte låta problemen röra sig utanför de aktuella nationerna/territorierna. Människor ska alltså inte tillåtas migrera på grund av fattigdom. Detta innebär att länder eller nationer måste tvingas ta ansvar inom sina egna territorier för invånarnas välstånd genom ”inlåsning”. Modellen skulle kunna kallas containerprincipen; problemen måste alltså lösas på plats där de finns så att det blir stopp för den skadliga fattigdomsmigrationen. Görs inte det så når man aldrig välstånd i världen utan konflikter och krig kommer ständigt att plåga världen.