Widar Utfallet i EU-valet är sammanräkningen av resultaten i 28 inrikespolitiska valrörelser. Dessa nationella valresultat ska nu transformeras till mandat i EU-parlamentets partigrupper i vilka partierna känner sig mer eller mindre hemma.

Någon europeisk tolkning/förståelse av valresultatet i parlamentsvalet är inte möjlig att lansera. Att den franska presidenten Macrons nya liberala parti tillför den liberala gruppen ett antal fräscha mandat är inte på något sätt en berättelse om en liberal framgångsvåg i Europa. Lika lite är de grönas framgång i Tyskland eller högerns goda valresultat i Italien utsagor med kraft att förklara vad som händer i hela Europa. Förklaringarna till valresultaten är nationella. Valet var kort sagt inte ett "ödesval" för Europa.

Jag är ingen renlevnadsman när det kommer till valrörelser. Men jag tycker att skrämsel och påhitt bör hållas borta från de mer seriösa arenorna. Alla de där i media och partier som närmat sökt frammana kulturens och demokratins undergång i valrörelsen bör besinna sitt ansvar. Det finns folk därute som tror på budskapen. Lärdomarna från den antika fabeln "Vargen kommer" är evigt sanna. Den som varnar för Hitlers återkomst så fort politiker vill begränsa invandringen eller "minska EU:s makt" urgröper steg för steg sin egen trovärdighet och sin förmåga att samla seriöst stöd i de lägen då det verkligen står något på spel.

Det svenska valresultatet har flera bottnar. Det nya regeringsblocket gjorde en stabil insats och samlade nästan 50 procent av rösterna bakom sig. Den tolkningen ska inte överdrivas förstås; folk har en rad olika bevekelsegrunder för att rösta som de gör. Men någon proteströrelse går i vart fall inte att lägga märke till hos huvudaktörerna S och C. Tvärtom gör C ett starkt val och S - som i och för sig fortsätter sin trendmässiga vandring neråt 20 procent - försvarar utan darr på ribban rollen som största parti.

Moderaterna kämpar sig till en framgång; vilket nog var nödvändigt för Kristerssons och Strömmers framtid som ledare. Ett brett och hyggligt stort högerparti som M är bra för Sveriges behov av bra blocköverskridandemajoriteter i tunga strukturella frågor som invandring, energi och skatter. En makttriangel bestående av S, M och C på gott humör är värd all uppskattning.

Det uppstickande maktpartiet SD får en "lagom framgång" när de växer från två och till tre mandat. SD visar på förmåga att mobilisera skeptiska väljare utan att för den sakens skulle krossa och genera andra partier.

Att Jan Björklund i sina sista val som partiledare lyckades hålla Liberalerna kvar i både riksdagen och EU-parlamentet är honom mycket väl unt. Valresultatet var kort sagt bra för Sverige på många sätt. EU: s öde lär också stå pall för de svenska väljarnas nationella preferenser.