Sveriges tunga sociala problem med ungdomskriminalitet i dödliga nätverk och gäng, växande fattigdom och arbetslöshet i stora invandrargrupper, bostadsbrist i städerna, växande psykisk ohälsa bland barn och unga och lågpresterande skolor i fattiga områden kan sålunda - utifrån allt-hänger-ihop-med-allt-teorin - till dels förklaras med skattesänkningar på arbetsinkomster som genomfördes för tio, femton år sedan.  Eller med skattesänkningar på kapital som gjordes för tjugofem år sedan. Eller med skattesänkningar på de högsta inkomsterna som gjordes förra månaden. Allt som görs har liksom konsekvenser. Det går inte att komma ifrån.

Det går heller inte att komma ifrån att en utdragen, pågående och i det närmaste oreglerad invandring av människor från framförallt  landgrupperna 6  och 7 (enligt SCB: s definitioner): Länder utanför Europa med medel s.k. human development index och länder utanför Europa med lågt s.k. human development index, har med saken att göra. 

 Invandringspolitiken har skapat en befolkningsökning som saknar motstycke i ett utvecklat land. SCB beräknade 2004 att Sveriges befolkning skulle passera 10 miljoner år 2027, men denna gräns uppnåddes som vi nu vet redan 2017. (Ola Wong 100 år av invandring i Kvartal.se) 

Den nya svenska befolkningen kommer till stor del ha sitt ursprung i Asien och Afrika. Det kan man tycka vara bra eller dåligt. Det man framförallt bör klara av från ledande politiskt håll är att konstatera att det är så det är. En rekordsnabb ökning av invånarantalet innebär alltid ökad press på samhällsinstitutionerna och samhällsandan. När den demografiska förändringen till stor del beror på invandring från utvecklingsländer så blir problemen än större. Det förstår ju vem som helst.

Regeringarna under senare tid har kort sagt inte rustat Sverige för konsekvenserna av den invandringspolitik man bedrivit: Man har fastnat i sin egen fälla. Hur ska man kunna rusta för problem som man inte ens talar om och som förnekas och rasismstämplas? Det är sorgligt att se hur bra och klokt och hederligt folk i politiken inte förmår att beröra verkligheterna med mer "verbal precision" som DN: s ledarsida benämner saken. (15/2)

När statsminister Stefan Löfven i Expressen vill förklara "förnedringsrånen" som ungdomsgängen utför med alliansens skattesänkningar så är det på sin höjd endast kvarvarande politruker som håller med. Vart tog rånarnas ansvar vägen? Och vart tog socialdemokraternas ansvar vägen? 

Verkligheterna kan inte vara en fiende för den som vill styra landet.