Vår västerländska civilisation, som somliga också kallar kultur, bygger på tanken att det på en planet med begränsade resurser går att bygga ett samhälle på myten om ständig ekonomisk och materiel tillväxt. Vi har, till en början i ganska maklig takt, omformat och utnyttjat naturen för vår egen vinning och naturen kunde också till en början hantera denna påfrestning. Men nu har processen accelererat till en så extrem omfattning att hela livets väv håller på att slitas sönder.

Naturlagarna är inte förhandlingsbara och konsekvenserna av vår misshushållning är skrämmande.

Vi människor har ju i all vår ödmjukhet givit oss själva namnet Homo Sapiens – den intelligenta människan. Vår intelligens är både en välsignelse och en förbannelse, beroende på hur vi förvaltar våra förmågor. Dessbättre verkar medvetenheten om vårt utsatta läge sprida sig till allt fler människor. Miljövänlighet, kretslopp, fossilfrihet, hållbarhet blir allt mer positivt värdeladdade ord och i vårt land har vi av tradition organiserat oss i folkrörelser för att åstadkomma samhällsförändringar. Att en ung flicka med lågmäld stämma kan få människor och makthavare över hela världen att lyssna samtidigt som hon talar klarspråk ger hopp och inspiration.

Det är vårt ansvar att använda vår fantastiska förmåga att förstå och till att organisera. Förändringarna kommer säkert till en början att uppfattas som obekväma, kanske rent av farliga, men på sikt finns det bara vinnare om vi gör det på ett genomtänkt och solidariskt sätt.

Det finns en kort tid kvar för att bromsa in och börja bygga det hållbara samhället och det är vi som bär ansvaret för det.

Våra barn och barnbarn kommer annars en dag att fråga oss varför vi inte gjorde något medan tid fanns. Vi kan då inte säga att vi inte visste, för nog visste vi alltid. Vi kan då inte säga att vi inte kunde, för nog kunde vi alltid. Vi kan då bara säga att vi inte ville, och det tycker jag är en förskräckligt dålig ursäkt!