Den är en utmärkt plats för att vattna hunden. Åtskilliga hundägare brukar spatsera där. Det passerar också en del människor med raska steg, eftersom detta ställe påminner om det som oroliga kallar för ”våldtäktspark”.

Självfallet tycker många som använder parken att ”någon” borde rusta upp lite mer, men inte så mycket att det anses olämpligt att låta hunden göra nummer 2. Framförallt är det ett starkt motstånd till planerna på att rama in parken med bostäder, trots att det skulle vara fullt möjligt utan att fördärva stället.

Och trots att alla vet att det behövs fler bostäder.

Artikelbild

| Stig-Björn Ljunggren

Bygg mer, men inte där det stör mig! 

Nästan alla artiklar, listor och postningar som protesterar mot byggen innehåller tre komponenter. 

För det första en obligatorisk hovnigning till behovet av att det behövs fler bostäder. För det andra invändningar mot JUST detta enskilda projekt som stör mig. Samt en allmän strof om att det borde gå att bygga på andra ställen, oklart var.

Några letar efter rödlistade skalbaggar för att stoppa ett bygge; andra hävdar att ett höghus är katastrofalt eftersom utsikten från stadens konsertbyggnad störs; en tredje protesterar mot att ett hus ska rivas eftersom arkitekturen från 70-talet är unik. 

Och så vidare.

Varför blir det då på detta sätt?

Till att börja med så finns det alltid ett argument att snyta fram för den som ogillar ett bygge. Det kommer aldrig att saknas bra klagomål.

Sedan har vi det som brukar kallas för ”intensitetsproblemet”. 

Den som känner intensivt för något vinner över den som har en mer ljum inställning.

Min vilja att slippa ett bygge i närheten av mina favoritstråk är tillräckligt stark för att jag ska vara beredd att gå på ett protestmöte en gång i veckan. Men andra medborgares vilja att försvara ett diffust bygge på en okänd plats är däremot inte så stark. Även om alla tycker att det behöver byggas mer, så tänker de inte ägna några kvällsmöten åt saken.

Det som ligger i allmänhetens intresse, att det byggs mer, möter således motstånd från den som vill att det byggs någon annanstans. Den grinige motståndskämpen tenderar att vinna.

Detta är ett skäl till varför vi har politiker som ska bestämma. De ska, efter att ha lyssnat på protesterna mot ett nybygge, avgöra om det finns några goda argument. Om det saknas, ska de köra över protestanterna.

Sedan får nästa val avgöra om besluten sammantaget varit bra eller dåliga. 

Sammanfattningsvis. Låt oss bygga mer, och låt oss protestera! Men bygg lik förbannat!

Det är demokrati.