Widar Liberalerna har det kämpigt. I DN/Ipsos senaste mätning (19/12) - som fångar in senaste veckans turbulens med budgetbeslut och statsministeromröstning om Stefan Löfven - ligger Jan Björklunds parti precis på fyraprocentspärren till riksdagen. Annie Lööfs profilerat liberala centerparti tappar också stort. Tillsammans når L och C endast upp till 11 procent av opinionsstödet. Politiska partier - särskilt då de befinner sig i förspelet till ett eventuellt och ovisst val - är som rashästar; känsliga för minsta larm och stök på läktarna. Det är ingen tvekan om att onsdagens DN/Ipsos gör många inom C och L än lite mer spattiga. Att Ebba Busch Thor lyft sina kristdemokrater till åtta procent i samma mätning stillar knappast oron i det liberala lägret. KD har valt en tydlig armkrok med ett mer än tidigare högertydligt moderatparti. EBT är nog den enda av dagens partiledare som just nu ger Jimmie Åkesson i SD anledning att vara lite orolig för väljarförluster. De två konservativa partierna KD och M är betydligt mer än dubbelt så stora jämfört med de liberala partierna C och L.

För L är läget desperat. Desperata politiker är sällan särskilt balanserade. Liberalerna motiverar ju sitt ryggvändande mot M och KD med att de inte kan tänka sig en regering som SD kan komma att påverka. För att försvara denna hållning gör de allt vad de kan för att förstora SD. Partiets gruppledare Christer Nylander hävdade nyligen i SvD att SD "vill förändra det svenska samhället i grunden och införa en auktoritär nationalistisk stat." Det finns säkert ideologer och romantiker inom SD som drömmer om något sådant. Inom andra partier finns sannolikt andra ideologer som drömmer om socialism, om klimatdiktaturer, om federalism om gränslös globalism och och/eller om 1960-talets valresultat i retur. I ett parlament med åtta partier är det dock ingen som behöver lägga sig platt för någon. Det krävs samarbete. Inte om ytterligheter och tokigheter. Utan om det breda och i huvudsak kloka som ju dominerar i riksdagen.

Ponera en utveckling där SD kommer fram till att av invandringspolitiska orsaker lägga ner sina röster när och om Stefan Löfven - som går glädjande bra i opinionen och som inte borde behöva rädas ett eventuellt extraval - nästa gång prövas som statsminister för en ren S-regering. S skulle inte avstå från statsministerposten i ett sådant läge. Och det med all rätt. Och någon "auktoritär nationalistisk stat" skulle vi heller inte få på köpet. Däremot en bra regering.