Alla bra pjäser har en dramaturgi, en handling som genom konflikter och sidointriger obevekligt för handlingen framåt mot finalen. Den parlamentariska demokratins dramaturgi är också den en rörelse mot de obevekliga voteringsknapparna.
Först en entusiasmerande valrörelse som lockade rekordpublik till valurnorna och där åtta partier kämpade för sin existens, för att bli störst, för att bli större, för att inte tappa för mycket, för att och allt vad det nu kan vara. Sedan en valnatt där alla åtta partier kunde andas ut; visst kunde det ha gått bättre men det kunde också ha gått mycket värre. Sedan ett par veckor med taktiserande utspel och manövrar där partierna försöker etablera olika "bilder" av vem och vilka som är störst, bäst och vackrast.
Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet.
Sedan kom det första obevekliga inslaget i upplägget: Talmansvalet. Nu kunde inga bombmattor och dimridåer av ord längre stå i vägen för ett tydligt siffersatt resultat där det skulle bli uppenbart för alla hur maktställningen just då såg ut i verkligheten. Moderatledaren Ulf Kristersson visade sig förfoga över det starkaste stödet.
Hans kandidat Andreas Norlén segrade övertygande sedan SD slöt upp och lade in sina 62 röster i den borgerliga fyrpartialliansens korg. Vid samma talmansval sköt sedan de övriga sju partierna den sverigedemokratiska talmanskandidaten i sank genom att istället - aktivt och passivt - rösta för en kandidat från Vänsterpartiet. Ett utfall som nog gav lite råg i ryggen till Kristerssons motparter i och utanför alliansen.
Nu har de så kallade talmansrundorna inletts; ännu ett obevekligt steg i regeringsbildardramat. Utrymmet för luftprat stramas åt när talmannen Norlén vill veta hur partiledarna egentligen tänker.
Sanningens minut närmar sig; framförallt för Jan Björklund och Annie Lööf som har försett dramat med en rad olika luftslott och sidointriger under de tidigare akterna. Och snart kommer den helt obevekliga finalen; omröstningen om ny statsminister.
Andreas Norléns kloka linje verkar vara att helt koncentrera sig på statsministerkandidatens förmåga att bli vald. Kandidatens förmåga att få igenom budget och övrig politik är en uppgift för partipolitiken och ska inte daltas bort i talmansrundor. Västgötaklimaxfinaler på teaterscenen är inte så kul. Än mer oroliga är parlamentariska dramer som än en gång riskerar att landa i låtsasmajoriteter.