Debatt Widar Andersson skriver på ledarsidan om “Förnekelse av hemlöshet” (27/8) om bostadsbristen, hemlösheten och efterfrågan av socialbostäder. Han är absolut inte den enda som lyfter

socialbostäder som en lösning på hemlöshet och utsatta individers behov, men om en lösning verkar lite för enkel, så kanske den är det.

En bit in på 1900-talet hade Sverige en form av socialbostäder; de så kallade "Barnrikehusen." Detta var ett statligt projekt som skulle vara till för arbetarfamiljer och barnfamiljer som hade det tufft ekonomiskt. Problemet var, och anledningen till att jag vill ta upp det, den enorma segregationen. Hur utpekande det var att bo i dessa bostäder, för om du bodde i dessa hus var du “fattig”.

Jag kan säga från egen erfarenhet att detta skulle vara ett faktum även idag, under den tid jag bott i England där man har ett liknande system. Alla som bor i samma område som dessa “fattiga” pekar på dem med en kopp te i ena handen och svär över att deras skattepengar går till fattiga människors fina hus bara för att de (förutom att de är fattiga) även är för “lata” för att ta sig till jobbet.

Problemet med bostadskrisen vi har är den bostadsmarknad vi har i Sverige: systemet som innebär att producenterna inte bygger bostäder eftersom de tjänar pengar på att inte bygga. Om man inte bygger bostäder så blir människor desperata och kan i stort sett betala hur mycket som helst för en bostad. Högern hatar när vi säger så här: Men företagen vill inte vårat bästa, de är ute efter maximalt med kapital, om det så innebär att 33 000 personer var hemlösa 2017.

Kikki Liljeblad är, förutom att vara en riktigt duktig politiker, även en människa som inte är rädd för att djupdyka i frågor. Hon gjorde för något år eller två sedan ett extremt genomförligt arbete om just social housing och hur man skulle kunna göra det betydligt bättre än vad det faktiskt är.

Men frågan är mycket större än 33 000 individer, vi behöver 160 000 bostäder. Bostadsmarknaden har inte riktigt fungerat som den ska sedan staten släppte marknaden fri och priserna blev skyhöga och byggandet upphörde. Man behöver tänka om hur systemet är uppbyggt och vilka som bär vilket ansvar och hur man ska bygga snabbare. Men för att hålla oss till frågan: vi behöver bostäder, inte socialbostäder.