KRÖNIKA Vem eller vilka definierar ett land? Är det offentligheten, media och politikerna? Eller är det folket, människor som du och jag, vi som försöker få vardagen att gå ihop, som sliter och släpar och som sköter oss, lämnar och hämtar barn, plockar efter barnen samtidigt som vi försöker undvika att bränna falukorven på spisen?

Vem eller vilka utgör ett land?

Dessa frågor ställs på sin spets när jag ser och hör statsministern helt fräckt konstatera att “Sverige har varit naivt”.

Jag sitter spänt framför min i-pad. När kommer förvåningen från den församlade mediekåren? När kommer frågan: “Men ärligt talat, vad snackar du för skit? Det är väl ni politiker som varit naiva? Det är väl ni i sjuklövern och makten som varit naiva? Har inte folket, alltså Sverige, för länge sedan förstått och försökt berätta om de slags hot vi nu lever under?"

Men ingen, inte en enda, ställer en sådan fråga. Varför inte? Därför att etablerad media, kvällstidningar, morgontidningar, statlig radio och statlig teve är lydiga lakejer till makten. Förr, för trettio år sedan eller mer, var journalister uppkäftiga partisaner som ställde makten mot väggen.

Nu är de en lydig skock får som går i den lilla pinglande klockans riktning, allihop på samma gång…

Media har samma agenda som makten numera. Det är hiskeligt beklämmande och osmakligt att det blivit så här.

I decennier har svensk offentlighet, media och politiker, konsekvent lagt locket på när det gäller integrationen. De som orkat ta debatten har blivit jagade, fått sparken från sina jobb, blivit utsatta för hat och hot och blivit kallade för rasister. Under alla dessa år har människor, solidariska, goda medborgare, generösa, inkluderande och på riktigt toleranta (och inte falskt, cyniskt och särskiljande toleranta som delar av den svenska vänstern) försökt att lyfta frågor om islamism, flyktingar och vad som händer med ett land som envisas med att gräva diken mellan folk och människor. Det talas inte längre om samhällsklasser men de finns så klart, där ger jag vänstern helt rätt, men de skär inte igenom inkomst eller ens kön utan mellan stad och land, mellan sekulariserade eller kristna svenskar och fundamentalistiska islamister, och kniven skär rakt igenom människor som lever i sin vardag och igenom media och politikerna i Stockholm som bestämmer över människorna och deras vardag.

Denna vidgade klyfta är även den ett stort hot mot vårt land. När jag hör statsministern tala om att Sverige varit naivt slår det mig att han inte har eller har haft en aning om vilken verklighet som miljoner svenskar (både gamla och nyanlända) lever under. Han har inte en susning. Rörelsen och paritet han representerar har tappat all förankring för länge sedan. Fackföreningsrörelsen, som är hans bakgrund för övrigt, har vänt socialdemokratin ryggen. Väldigt många LO-medlemmar röstar numera på SD. Vad gör LO då? Tar det på allvar? Ber om ursäkt för att man inte tagit sina medlemmars oro på allvar? Försöker förstå och begripa hur det kan komma sig att rörelsens egna medlemmar går åt ett annat håll?

Inte riktigt va? De startar en kampanj mot SD istället...

Så agerar man om man inte vill eller vågar ta vanliga människors oro, tankar, bekymmer och rädslor på allvar. Det handlar inte om vad man tycker i olika politiska frågor, det handlar om demokratins allra viktigaste grundbult. LYSSNA PÅ FOLKET.

Det nya är att alternativ media blir en kanal för vanligt folk. Människor nöjer sig inte med lögner och halvsanningar längre och långsamt, långsamt har allt detta nu stigit till ytan och blivit politisk vardag hela vägen upp till toppen.

Jag och andra som fått betala ett högt pris för att vi såg och skrev om detta för flera år sedan är faktiskt värda en ursäkt och en upprättelse.

Men viktigare ändå är att den politiska ledningen ändrar sitt uttalande om att Sverige varit naivt. Det är makten som varit naiva, inte folket.

Folket har vetat och försökt berätta hela tiden.

Men makten har valt att inte lyssna.