Det börjar verkligen inte bra. Jonas Karlssons Hannes Råstam har upptäckt tveksamheter i Thomas Quick-fallet och kör en dragning om händelserna för kollegan Jenny Küttim. En sådan där långdragen historieberättande vars huvudsyfte är att förklara saker för tittaren. En metod som inte bör användas för ofta eftersom den ger lite märklig bild av karaktärerna. Exempelvis kan Küttim knappast varit speciellt okunnig om det händelseförlopp Råstam sätter henne in i med tanke på att hon är en skicklig researcher. Håfström gör så för vår skull men tappar oss på kuppen. Men lyckligtvis skärper filmen till sig och slänger av sig den lustiga kappan.
Journalister förälskade i sanningen och ett rättsväsende som klantat sig å det grövsta. Filmen må heta ”Quick” men handlar egentligen inte om honom specifikt. Han är en fond som svenska rättsskandalen placeras på. Hannes Råstam är erfaren journalist på SVTs ”Uppdrag Granskning” när han anställer Jenny Küttim till redaktionen. Han har precis fått nys på att seriemördaren Thomas Quick kanske är oskyldigt dömd.
På många, men inte alla, sätt är ”Quick” en väldigt amerikaniserad film. Inte helt förvånande eftersom regissören Mikael Håfström haft en karriär i Hollywood. Formen saboterar ibland vad som är en väldigt gripande och förbluffande historia. Det klipps coolt, musik skapar fart, men ingenting sådant tillför särskilt mycket. Humorn som dyker upp är lite malplacerad ibland. ”Quick” behöver inte vara rolig. Eller snarare, blir något svagare när humorn tar för mycket plats. Viss humor finns i hur klumpiga poliser och psykologer varit men i kärnan finns mycket fascinerande, mänskliga beteenden som inte är specifikt roliga. Porträttet av journalisterna är den mest intressanta, framförallt gestaltningen av Råstam. Att han ger uttryck för sådana tabubelagda känslor som att han är som mest lycklig när han arbetar och inte i familjesituationer.
Skådespelarna drar ett stort lass här. Alba August gör en av sina bästa insatser när hon håller sig ifrån överspel. För första gången ser jag hennes rollfigur mycket mer än hon själv. Den ofta lovordade Karlsson gör sin Råstam dämpad och eftertänksam. Karlsson må fungera i komedifilmer men drama är där han blomstrar ordentligt. David Dencik då? Han balanserar ofta rätt mellan en kufisk filur och en skrämmande ensam människa. Skådespelarna tar den fascinerande tragiska historien från en klassisk brottsthriller till något bättre. Och i vissa stunder emellan spänningen är jag berörd.