Sant är att i södra flygeln på Löfstad slott finns en sal som under flera hundra år fungerade som slottskapell. Där höll prästen gudstjänst varannan söndag för slottsfolk, närboende och anställda.
Däremot är följande berättelse en ren skröna som tillsammans med andra liknande historier hängt med under åren.
Det är en söndag i november. Vi befinner oss utanför stallet vid Löfstad slott. Flera vagnar kommer uppför backen och kör fram till stalldrängarna och stallknekten som väntar på att ta hand om hästarna. För djuren väntar en stunds vila. Körvägen var inte så lång, men den var hal och lerig. Isvindar hade plågat både folk och fä. Nu har det precis slutat regna, mörka moln far oroligt.
Inne i kyrksalen, mitt på ena väggen, finns en öppen spis. Ovanför den står skrivet bokstäverna HWDR, Helgat Warde Detta Rum. Något för var och en att tänka på!
Det brinner i spisen, men de församlade sitter ändå med alla ytterkläder på. Männen på den högra sidan, kvinnorna på den vänstra.
Ett som det verkar motvilligt ljus faller in genom fönstren. Ljuset landar rakt på prästen som står i sin långrock vid predikstolen. Ansiktet glänser. Han är inte gammal, men inte heller ung.
I flera år har de församlade tvingats lyssna till just den här prästens ovanligt hesa röst. Det gick an när han talade, men det var en plåga att lyssna på honom när han sjöng. Hans ansträngda, kraxande och väsande sånger plågade åhörarna så pass att de många gånger fick tvinga sig till att inte skrika högt och be honom vara tyst. Till råga på allt var han helt blind på ena ögat.
Bland besökarna finns nu bonden Gunnar, en stor och kraftig karl, som troget besökt kyrkan och plågat sig igenom gudstjänsterna i flera år. Han är också känd för att lätt brusa upp. I dag kommer han till kyrkan på ett uruselt humör. Han har sovit dåligt på grund av ryggont och vaknat med en fruktansvärd huvudvärk. Han hade så när ställt in sitt kyrkobesök. Till slut gav han sig iväg ändå.
Den här söndagen sitter bonden längst ut i bänken med sitt ena ben utsträckt åt sidan, för ryggens skull, och försöker lyssna till prästen. Han känner hur hammaren i huvudet slår extraslag när prästen sätter igång med sin sång. Vad säger Gud själv om ett sådant missljud? Prästen förvandlas till en demon som står där och plågar just honom. Han står inte ut längre. Hans kropp, armar och händer är helt inställda på att få tyst på sången.
Som på ett inre kommando störtar han fram till prästen som kraxar fram en bön ur en sångbok innan han ska läsa evangelietexten. Han rycker boken ur händerna på prästen och drämmer till honom i huvudet med den. Det är ett så pass kraftigt slag att prästen faller ner på stengolvet med en duns.
Bonden låter sig inte nöja med det utan drar upp prästen och slänger upp honom på ryggen, som vore han en säck potatis. Sedan går han med långa kliv iväg till ett av fönstren och vräker ut prästen så att glasskärvorna yr.
Därefter går han långsamt ut från kyrkan medan galenskapen lyser i ögonen på honom. Utan att säga ett ord hämtar han sin häst och vagn och far hem. Den övriga församlingen har ställt sig upp och tittar förskräckt efter honom. De har svårt att tro på vad de sett.
Efter några sekunder springer ett par karlar ut för att se hur det gått med prästen som ligger i sluttningen nedanför huset. Han har stora skärsår i ansiktet, på armar och händer och har stukat ena foten. Några karlar hjälper upp honom och utan att svara på tilltal eller se någon i ögonen haltar han iväg till sin bostad i andra slottsflygeln. Där smäller han igen dörren mitt framför näsan på de både oroliga och förundrade karlarna.
Senare på kvällen ser man honom haltande lämna Löfstad med en väska i handen och försvinna ner mot vägen till Norrköping.
Var han tog vägen eller vad som hände med honom är det ingen som vet. Bonden Gunnar tackade sedan Gud för att han inte hade råkat döda prästen. Att sitta i fängelse för att få tyst på den stackarn hade det inte varit värt. Men själv satte han aldrig sin fot i slottskyrkan igen.
Vad prästen beträffar dog han naturligtvis så småningom. Precis som alla andra. Men den olycklige mannen fick ingen ro i sin grav.
Under mörka novemberkvällar vågade under många år ingen människa gå i närheten av kyrksalen.
Det började med att en tjänsteflicka just en novemberkväll långt senare gick in i slottskyrkan för att hämta en sopkvast hon glömt kvar. Just när hon klivit in genom dörren hör hon en hes klagande röst inifrån mörkret. Den fyller hela kyrksalen med ett lidande oljud som går genom märg och ben. Flickan tappar sitt vaxljus som slocknar och springer skrikande därifrån. Det är en vålnad i kyrkan! Ingen vill först tro på det hon berättar, men det går inte att tvivla på hennes starka känslor av fasa och skräck.
Nästa kväll, vid samma tid, går flera gårdskarlar utrustade med diverse tillhyggen dit för att förvissa sig om att flickan inbillat sig alltihop. Redan utanför dörren hör de rösten inifrån kyrkan. De stannar. Det går en samfälld rysning genom dem. De ser på varandra med både misstro och bävan. De vänder om och skyndar sig därifrån utan att yttra ett ord.
En vecka senare går den nu åldrade stallknekten förbi slottskyrkan sent en kväll. Även han tycker sig höra ljud därinifrån. När han öppnar dörren kommer den hesa stämman från den nermörka kyrksalen farande som en ond ande emot honom.
Det går inte att ta miste på vems röst det är. Stallknekten känner väl igen den. Den olycksalige prästens stämma griper tag i honom med både förfäran och medkänsla. Han stänger dörren samtidigt som han ropar:
"Präst, lägg dig ner och sov i frid!"
Med ens blir det tyst, så befriande tyst, som om hela världen tystnat och äntligen hittat en vila.
Sedan dess är det lugnt i kyrksalen som numera erbjuder alla besökare helt andra berättelser.