Det är mycket Europa just nu. Sanna Nielsen har tagit Sverige till final i Eurovision Song Contest. Förtidsröstningen i EU-valet har öppnat. I går hölls en särskild partiledardebatt i riksdagen med anledning av valet till Europaparlamentet.
Partiledarna sa ”Europa” några fler gånger än vad som annars är brukligt. Annars var det mesta sig likt. De hårdaste slagväxlingarna i Europavalsdebatten handlade således om arbetslöshet, skatter, invandring och miljö. Vilket är helt i sin ordning. De stora frågorna i Sverige är ungefär desamma som i övriga Europa. Så väldans ovanliga är vi inte.
Valet handlar om vilken av de två stora partigrupperna som ska bli störst och därmed få mest inflytande. Högerpartier har dominerat EU-parlamentet under tre mandatperioder. Möjligheten finns att valet kan innebära att Socialdemokraterna har chansen att överta kommandot. Vilket stämmer rätt väl med de opinionsundersökningar som förutspår en S-ledd regering efter riksdagsvalet i september.
EU som politisk arena har emellertid fler dimensioner än vad en gammal och väl insutten nationalstat som Sverige kan bjuda på. Spänningarna mellan fattiga och rika och mellan etablerade och mer halvdana demokratier är en vital del av den europeiska politiken. EU:s roll som ett marknadsorienterat fredsprojekt mellan gamla arvfiender utgör en grundval som har gynnat även Sverige. Men som vi av uppenbara skäl inte har varit så delaktiga i.
Vi har stått utanför förra seklets två världskrig. Vi stod därför också utanför när EU mödosamt och började byggas upp på krigets askhögar. Vi höll oss även på vår kant när Nato byggde upp en ny säkerhetsordning för Europa.
Sverige har snart varit medlem i EU i tjugo år. Politiskt är vi väl integrerade i unionen. På ytterkanterna finns det förstås partier som fortfarande tjatar om att av socialistiska och nationalistiska orsaker lämna EU. Men de partierna är konservativa och nostalgiska stickspår i det stora hela.