För mindre än 100 år sedan stod Sverige och balanserade på en knivsegg. Rådiga socialdemokrater och en klok polis såg till att situationen inte gick överstyr.
Per T Ohlsson berättar historien om Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och kriminalkommissarien A.G. Kempe i sin nya bok som kort och gott heter ”Svensk politik”. På eftermiddagen 21 april 1917 samlades folkmassor vid riksdagshuset.
Ordningsmakten fruktade att folkmassan skulle tränga sig in i riksdagen. Möjligen hade det spända läget kunnat urarta till en blodig sammanstötning mellan demonstranter och poliser.
Enligt flera samtida och senare källor var det mycket nära att polismästare Tamm beordrade såväl polischock mot demonstranterna som gripande av Per-Albin Hansson. Det var då kommissarie Kempe grep in i historien.
Just som polismästare Tamm gav tecken om ingripande så stoppades han av A.G. Kempe. I Dagens Nyheter 23 april 1917 ges kommissarien en eloge för sitt ”humana och säkra uppträdande” som ledde till att ”massorna skingrades fredligt”.
Sannolikt stod svensk politik vid ett vägskäl under några år runt 1917. Vi vet att de dåtida ledarna valde rätt. Och på den vägen har det i huvudsak fortsatt.
Det har inte saknats dramatiska skeenden i politiken även efter 1917. Många av händelserna har på ett naturligt sätt socialdemokratiska samband. S har styrt Sverige under större delen av den nära nutidshistoria som är bokens tema.
De borgerliga partierna framträder egentligen bara starkt vid tre tillfällen. Dels som en paradox då de ”radikala åren” på 1970-talet kulminerade med en borgerlig valseger 1976. Dels som en parentes 1991. Och dels som en möjlig bladvändare då Alliansen bildades 2004.
Per T Ohlsson avslutar boken med en förhoppning om att poliskommissarie Kempe ”fortfarande är i tjänst”. För en sak är säker: Svensk politik kommer att behöva honom igen.