De 1 maj 2004 fick EU 10 nya medlemmar. I flera av de gamla medlemsländerna fanns en stor oro för att medborgare från fattiga och forna kommunistdiktaturer nu skulle välla in över gränserna för att utnyttja generösa bidragssystem i EU:s välfärdsstater. Här i Sverige varnade dåvarande statsminister Göran Persson (S) för "social turism". Han försökte få stöd i riksdagen för övergångsregler som begränsade rörligheten för de nya medlemsländernas medborgare.
Persson fick inget stöd i riksdagen. Vilket förmodligen gjorde honom detsamma. Hans avsikt var säkerligen främst att blinka till arbetsmarknadsregleringsivrare i fackföreningarna, hålla humöret uppe i de förändringsblyga delarna av sitt eget parti och att vända sig till den främlingsfientliga opinion som på den här tiden inte hade något eget parti i riksdagen. Hur som helst var det hedrande för riksdagen att inget av de övriga partierna frestades att hugga på Perssons krok.
Så här ett decennium senare kan vi också konstatera att det inte blev särskilt mycket med det sociala turistandet inom EU. Vilket inte alls betyder att tiden har stått still på den inre marknaden. Handeln har utvecklats mellan Sverige och de nya EU-länderna. Den fria rörligheten för människor används av ett stigande antal löntagare, företag och studenter. Sverige är i allt väsentligt en vinnare på öppenhet och rörlighet; inte en offer som utsätts för bidragsshopping.
Utvecklingen saknar givetvis inte konflikter. Under de senaste åren har till exempel det utbredda tiggandet vållat en omfattande debatt. Fattiga människor, mestadels romer från några av EU:s mest socialt brutala länder, söker sig till bland annat Sverige för att försöka försörja sig genom tiggeri. Fenomenet med allt fler tiggare i städerna är nytt och provocerande; inte minst för den svenska modellens jämlikhetsideal och produktivitetsfokus. Tiggarna torgför bilder av såväl ojämlikhet som av ineffektiva låglönearbeten på ett övertydligt sätt. De mest upphetsade och pinsamma ropen på förbud och kriminalisering har tystnat i tiggeridebatten. Gradvis vänjer vi oss vid tiggarna. Vi blir sannolikt artigare och givmildare vad det lider. Men vi bör inte stanna där. Det svenska samhällssystemets mer positiva särart borde slå igenom i attityden till tiggeriet. Riktigt hur vet jag inte. Inte mer än att det handlar om möjligheten att genom utbildning och ansträngning ges chansen att kunna lämna tiggeriyrket för något bättre. Som kanske ger chansen för tiggarnas barn och barnbarn att komma till Sverige som turister vad det lider.