Något mer än fyra av hundra personer i arbetskraften var öppet arbetslösa i juni. Dessutom deltog drygt tre av hundra i diverse aktivitetsprogram. Allt som allt saknade 7, 6 procent av alla människor som vill jobba ett arbete under förra månaden.
Enligt Arbetsförmedlingen som presenterade de nya siffrorna i går så fortsätter arbetsmarknaden att stärkas. Det är inga glädjeskutt för arbetslinjen som redovisas. Men antalet arbetslösa fortsätter så sakta att sjunka - 27 000 färre i juni 2014 jämfört med samma tid förra året. 16 000 fler lediga jobb anmäldes till Arbetsförmedlingen i juni i år än i juni 2013.
Förklaringen till den rådande stabiliteten på arbetsmarknaden är i grunden att alltfler som driver verksamheter där det krävs anställda medarbetare har behov av att rekrytera. Vilket indikerar att det tjänas hyfsat med pengar i de privata verksamheterna och att det anslås mer pengar till de offentliga verksamheterna. Läget är kort sagt förhållandevis gott.
Arbetsförmedlingens statistik för juni understryker emellertid också de tuffa villkoren på arbetsmarknaden. Även om den statliga myndigheten tycker sig se vissa förbättringar även för arbetslösa som varit utan jobb i mer än ett år, så är den dominerande bilden att det är människor med korta arbetslöshetstider som först och främst går till de nya jobben. Det bästa sättet att få ett nytt jobb är att intill alldeles nyligen ha haft ett annat jobb; så är det bara.
Det är långtidsarbetslösheten som är problemet. Det finns utrymme för anpassningar till verkligheten. De allra flesta som blir arbetslösa ordnar på egen hand ett nytt arbete på egen hand och inom någon månad eller två. Många av de nytillträdande - migranter från andra länder och ungdomar - lyckas med att snabbt få in en fot i arbetslivet. Så ser verkligheten ut. Det är ingen större mening att öda några större insatser på människor som är mer eller mindre självgående ut och in på arbetsmarknaden. De av de arbetslösa som är kvar efter tre månader borde däremot ges kraftfulla och individuellt anpassade insatser för att öka sin anställningsbarhet. Grupptänkandet - en grupp arbetslösa som varit utan jobb i ett visst antal månader placeras i samma insats - är en del av arbetslöshetsproblemet. Det är personer som får jobb. Inte grupper.