Nyheterna från Ukraina får min minnesbank att rassla igång. Flashbacks från hur världen brukade fungera under det kalla kriget tränger fram i medvetandet. Stormakterna Sovjet och USA sände in provokatörer i strategiska länder i Latinamerika, Asien och Mellanöstern.
Med hänvisning till den "oroliga situationen" fann sig sedan stormakten föranlåten att sända in militär trupp för att skapa stabilitet och ordning.
För oss i de västliga och demokratiska sfärerna finns det anledning att vara tacksamma mot USA:s och NATO:s insatser under de här åren. Det kalla kriget var inte vackert; långt därifrån. Men det var helt klart nödvändigt att utkämpas. En värld med Sovjet i förarsätet hade blivit förfärlig.
Nu har det gått ett kvarts sekel sedan muren föll i Berlin. Sovjet och kommunistdiktaturerna i östra Europa klappade ihop. De flesta av de fattiga och förtryckta staterna och folken är nu medlemmar i EU. Men ingenting är för evigt och ingenting står still.
Sovjets livsrum var det kalla kriget. Mycket talar för att det Vladimir Putins Ryssland håller på med i Ukraina är ett försök att återskapa det kyliga ställningskriget från förr där Ryssland hade en global maktposition.
Maskerade militärer ställer till med upplopp i Ukraina. Enligt den kvalificerade nyhetsrapporteringen är det ingen tvekan om att det är utsända män från Ryssland som står för oroligheterna.
Den demokratiska unionen i Europa har numera ett flertal av det gamla Sovjets tidigare förtryckarregimer som medlemmar. För Rysslands nuvarande ledare är demokrati och ett närmande till EU inget alternativ. Därför gör de som de gör; burna av förhoppningar om att Väst ska hoppa på tåget mot ett nytt kallt krig.
Det gäller att stå emot Rysslands locktoner. Samtidigt kan inte Ukraina sonika lämnas åt sitt öde. EU kan inte vika ner sig vare sig för Putins kallakrigsdrömmar eller för hans kamrat i EU-landet Ungern; Viktor Orbán, ledaren för regeringspartiet Fidesz som starkt motsätter sig att EU lägger sig i hans alltmer totalitära politik. EU har en nyckelroll i kampen för demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter.
Sverige må vara en marginell nation i världen och EU. Men även vi har ett ansvar. Därför är det illavarslande att två ytterkantspartier - V och SD - som båda är motståndare till EU nu tävlar om att bli Sveriges tredje största parti. Ingenting står still. Det kan gå illa också i Sverige.