Roland Paulsen är författare och doktor i sociologi. Han har profilerat sig som kritiker av det han kallar "arbetssamhället" och som förespråkare för medborgarlön; ett slags allmänt grundbidrag till alla medborgare som inte försörjer sig på arbete.
I en artikel på DN Debatt (13/7) tar han avstamp i hårt kritiserade insatser för långtidsarbetslösa människor av sorten "Aktivitetsgaranti", "Fas 3" och "Sysselsättningsfas". Från vänster till höger i politiken motiveras dessa insatser med långtidsarbetslösas behov av att räddas från "passivitet och isolering", skriver Paulsen. Han ger dock inte mycket för dessa vackra ord om räddning: "Detta har alltid varit grundtanken med arbetslinjen: gör arbetslösheten till ett helvete så att folk söker sig därifrån. I den politiska retoriken har detta enkla budskap skruvats så många varv att straffet nu framställs som räddning", konstaterar Paulsen på DN Debatt.
Paulsens kritik är inte poänglös. Alliansen har förvisso skärpt arbetslinjen genom att smalna av tidigare utgångar från arbetskraften genom att bromsa förtidspensioneringar och långtidssjukskrivningar. Och visst piper Miljöpartiet lite försiktigt om Friår och 35-timmars arbetsveckor med 40 timmars lön. Men i det stora hela finns det en grundläggande och moraliskt betingad samsyn om att den arbetslöse som inte skaffar sig sig ett jobb inom rimlig tid ska delta i obligatoriska aktiviteter för att behålla rätten till ersättning från det allmänna.
Roland Paulsen föreslår att systemet i stället ska göras frivilligt. Den arbetslöse som avstår från statlig aktivering ska enligt Paulsen få en ersättning på ungefär 3000 kronor i månaden. Vilket väl ska tolkas som ett litet bidragssteg mot det hägrande målet medborgarlön.
Jag ger inte ett vitten för Paulsens förslag. Det vore förödande för fattigdoms- och arbetslöshetsutvecklingen i Sverige att ge människor några tusenlappar i månaden för att inte delta i aktiviteter och program som kanske kan leda till arbete och egenförsörjning. Samtidigt är det lika förödande att ge människor låga ersättningar för att delta i obligatoriska aktiviteter som upplevs som meningslösa.
Om arbetslösa människor av samhällsmoraliska skäl ska vara skyldiga att delta i aktiviteter så ska samtidigt politiken som aktivitetsanordnare ha ansvaret att se till att insatserna är individuellt anpassade och håller hög och ändamålsenlig kvalitet.
Givet vår fördelningspolitiska modell så lönar sig arbete i minst lika hög utsträckning för det allmänna som för den enskilde.
Det vore därför klädsamt om de ledande politikerna tydligt stod upp för arbetslinjens moraliska värderingar.