Centerledaren Annie Lööf avslutade årets politikervecka med sitt tal i Almedalen i går förmiddag. I jämförelsevis rasande fart levererade hon ett antal vallöften när det gäller klimat, jobb, jämställdhet och mat. Jan Björklund (FP) valde i sitt tal på lördagseftermiddagen att närmast helt koncentrera sig på jämställdhet av folkpartimodell. Jag hängde i krokarna under båda talen.
När politiken nu går på några veckors semester inför det stundande slaget om regeringsmakten i höst så kan läget bäst och kort beskrivas som osäkert. Regeringsfrågan är relativt öppen. I ena hörnan en regeringsallians där inget av partierna går bra i opinionen. I andra hörnen en informell regeringskoalition mellan S och MP som för dagen är lite större än den borgerliga alliansen; eller mycket större om KD som befinner sig strax utanför riksdagen i de mest aktuella mätningarna, inte kommer in. I en tredje ringhörna Sverigedemokraterna som skulle kunna skänka en stor del av sitt ekonomiska partibidrag för chansen att bli maktfull vågmästare i den nya riksdagen. I en hörna lite utanför ringen står Gudrun Schymans F! och skapar oro inte minst för Vänstern och för Miljöpartiet.
Annie Lööf talade snabbt, rappt och energirikt. Sakinnehållet är lite svårt att förhålla sig till. Lööf var påfallande abstrakt när det kom till detaljer. Jag tolkar hennes framträdande på scenen främst som en önskan om att visa upp att det finns arga, unga och snabbtalande kvinnor även i det borgerliga lägret. Folkpartiledaren Jan Björklunds jämställdhetstal uppfattar jag främst som en illustration av jämställdhetsministern Maria Arnholms växande inflytande i Folkpartiet. Att FP vill införa ytterligare en "pappamånad" i föräldraförsäkringen förbättrar chanserna för att en sådan reform faktiskt kan komma att genomföras.
Den gångna veckan har visat att det finns skillnader mellan alla partier i alla tänkbara och någorlunda realistiska kombon av partier för nästa regering. Inget konstigt med det. Öppnast samarbetsattityd har Stefan Löfven (S) visat upp. Av Lööfs och Björklunds tal i Almedalen att döma finns skäl att konstatera att om viljan är den rätta så kan många vettiga riksdagsmajoriteter uppnås även framöver i svensk politik.