Söndagsförmiddagens nyhetsrapportering från Krimhalvön kännetecknas av rundgång. Det är ont om bekräftade uppgifter. Nyhetsbyråernas utsända och inkallade experter får spekulera och försöka bedöma vad som sker.
Saken är komplicerad. Ryssland har sedan länge sin viktiga flottbas Sevastopol på ukrainskt territorium på Krimhalvön. Att det finns rysk militär på plats är därför i sig inte märkligt.
Vad som övrigt sker är ännu höljt i dunkel. Ukrainas svaga regering har vädjat om hjälp från Nato och EU. Natos ambassadörer träffas senare i dag för att diskutera händelseutvecklingen. Att Nato skulle ställa trupper i Ukraina är otänkbart. Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen sa redan i går kväll att det som nu krävs är nedtrappning.
Rysslands president Vladimir Putin spelar schack. Han har skaffat sig ett mandat från duman (riksdagen) att sätta in militär trupp mot Ukraina. Inget tyder på att mandatet har använts eller kommer att användas i någon egentlig mening. Den mest troliga förklaringen till Rysslands agerande är att administrationen passar på att flytta fram positionerna och markera för Ukraina och världen att Ryssland, och det som kommit att kallas för "Putinismen" inte tänker sitta med armarna i kors om länder och ledare i den ryska intressesfären försöker bryta sig loss.
Ukraina har svarat med att höja den militära beredskapen och har enligt många uppgifter utlyst allmän militär mobilisering. Vilket förmodligen även det ska tolkas som ett schackdrag.
Den upptrappade konflikten på Krimhalvön väcker oro och engagemang över hela världen. Utanför Vita Huset demonstrerar människor mot den ryska aggressionen. Ett lätt drag av Kalla krigsstämningar känns av i nyhetsrapporteringen.
Halv- och helauktoritära stater och Ryssland och Kina är svåra att förhålla sig till för demokratierna i väst. Vilket en maktspelare som Vladimir Putin självklart utnyttjar. Han bryter utan att blinka mot internationella överenskommelser och avtal. Förhoppningsvis vet han var gränsen går för när övriga världen inte kan nöja sig med uttalanden och vädjande telefonsamtal till Kreml. Ännu är vi inte där. Förmodligen kommer vi inte dit heller. Ukrainas väg mot demokrati och marknadsekonomi är lång och knagglig. Och alla problem kan inte skyllas på ryssen. Det finns riktigt ruggiga högernationalister i regeringskretsarna i Kiev. För att inte tala om korruptionen och den svaga legitimiteten för statsinstitutionerna.