Idag släpps en ny bok om Norrköping. Under den gemensamma rubriken "En svårslagen själ" skriver de fyra socialdemokraterna Eva Andersson, Teresa Carvalho, Olle Johansson och Lars Stjernkvist var sitt kapitel om sina relationer till Norrköping och till politiken.
Det är ingen oäven bok.
Teresa Carvalho som fyller 30 under valåret 2014 kommer, om inget alldeles otroligt oväntat inträffar att lämna kommunalpolitiken till förmån för en plats i riksdagen. Carvalho står först på den korta lista av kandidater som Norrköpings socialdemokrater står enade bakom inför det beslutande mötet i Östergötlands partidistrikt.
I sitt välskrivna och intressanta kapitel i boken skriver Teresa Carvalho att hon "inte ville bli politiker". Det tror jag inte är riktigt sant. Carvalho är i mina ögon urtypen för en riksdagspolitiker.
Trots sin - eller kanske tack vare - ringa ålder är Teresa Carvalho den som bäst uttrycker faran med att "älska Norrköping" för mycket. Risken finns, skriver hon "att stoltheten (över Norrköpings historia) förväxlas med ovilja till förnyelse". Typ att här ska inget ändras. Men Norrköping behöver förändring.
Lars Stjernkvist hann med att vara riksdagsledamot, generaldirektör och partisekreterare innan han 2006 blev kommunalråd för att 2010 bli utsedd till kommunstyrelsens ordförande i Norrköping. Han är trots sin rika erfarenhet ännu relativt ung; Stjernkvist fyller 56 under valåret 2014. Mycket talar för att Lars Stjernkvist är sitt partis främsta kandidat även i valet 2018. Hans förmåga att dra väljare i kommunvalen - som röstar borgerligt i riksdagsvalen - är den enskilt viktigaste förklaringen till att S i Norrköping kan hålla ställningarna på det sätt man gör. I sitt bitvis självkritiska kapitel i boken skriver Stjernkvist att han dragit slutsatsen att han "måste ägna de övergripande och strategiska frågorna mer tid och kraft" framöver. Så är det säkerligen. Stjernkvist är känd och igenkänd. Han avbryter gärna vad som helst för ett småprat med någon medborgare som vill diskutera det ena eller andra. Risken finns att "jag drunknar i enskilda frågor" skriver Stjernkvist.
Eva Andersson är kommunalråd i Norrköping. I valet 2014 vill hon gärna ta en plats i den nya regionstyrelse
som ska styra över Östergötlands sjukvård, kommunikationer och allmänna utveckling. Vid fyllda 30 gick hon med i Socialdemokraterna. Som ett minst sagt oprövat kort fick hon kommunalrådsansvar i Norrköpingspolitiken på hösten 2001.
I sitt kapitel i boken "En svårslagen själ" försöker hon likt de andra att sätta ord på sin förälskelse i Norrköping samtidigt som hon på ett välfunnet sätt beskriver sina egna våndor och tvivel på att hon ska räcka till i de uppdrag som partiet har givit henne. Eva Andersson har i allt väsentligt varit en framgångsrik politiker. Hon fick snabbt växa in i ansvaret för Norrköpings stadsbyggnad och utveckling. Och som hon skriver i boken så vill hon gärna vara med och fortsätta ta ansvar efter valet 2014. Vilket hon säkert kommer att göra på det ena eller andra sättet.
Olle Johansson fyller 59 år under valåret 2014. Han flyttade till Norrköping från Halmstad i vuxen ålder. Efter valet 2010 blev han vald till kommunalråd med ansvar för skolan i Norrköping. Utan att på något sätt förringa de övriga författarna i boken så andas Olle Johanssons kapitel mest frenesi och flest mänskliga beröringspunkter. Han beskriver sig själv som "socialist" vilket i mina öron hörs väldigt udda. Men eftersom jag vet en del om den unga socialdemokrati i Halmstad där han växte upp på 1960-talet så tar jag Johanssons självvalda etikett för vad den är.
De perspektiv på kommunpolitik och utbildning som Olle Johansson för fram i boken är behagliga och sunda. Någon socialism att rädas för står uppenbart inte på Johanssons agenda. Olle Johansson är kort sagt en mycket stark kandidat att efterträda Lars Stjernkvist om han vill göra något annat.
Jag läste de fyra socialdemokraternas bok med stor behållning. Jag gillar när människor tar sig tiden och vedermödan att skriva lite längre texter om vad de vill med sina liv, med politiken och med Norrköping.
Som utsocknes läsare vill jag bara skicka med en varning. Knäfallen för Norrköpings historia är påfallande frekventa i bokens alla fyra kapitel. En stads historia är emellertid just bara historia. Fansen på Nya Parken kan gärna stå och sjunga om alla SM-guld i fotboll och förtränga att det senaste guldet vanns 1989. Politiker som vill styra Norrköping från nu och framåt kan inte kosta på sig liknande nostalgidoser. Som boplats och som plats på jorden är inte Norrköping märkvärdigare än andra platser. Socialdemokratin har behärskat Norrköping i stort sett obrutet sedan snart 100 år. Förklaringen till denna dominans är enkel. Blicken hos de styrande har varit riktad framåt.