Storängens skolhem

Mellanvåningen inrymmer sovsalar med 12 sängar i varje rum. Högst upp bor lärarinnorna och vårdbiträderna; att bo på sin arbetsplats var då vanligt speciellt på vårdinrättningar som Storängen. Här finns också isoleringsrum ofta kallat " straffrummet " och där placeras ofta barn som " synes vara besvärliga." På denna bild, från 1930-talet, ser vi också Arbetshemmet för kvinnor där ca 30 kvinnor i varje sovsal bor, de ägodelar man har förvaras i en på varje sovsal gemensam byrå. Man är vid denna tid i historien från styrelsen angelägen att anstalten skall hållas åtskild från samhället utanför, besökstider är strängt reglerade. Vilka var då de barn och ungdomar som kom till Skolhemmet som naturligtvis var en anstalt? Utvecklingsstörning, jag tycker bättre om ordet utvecklingsbar, fanns förstås också då men det handlade också om barn med andra handikapp: läs och skrivsvårigheter, överaktiva, mentalsjuka, olika lyten; kort sagt: människor som inte passade i dåtidens samhälle. Vi är ju trots allt på 1930-talet och vi vet ju vad som hände i Europa vid den tiden. Många fick det säkert bättre här än i hemförhållandet med stora barnkullar och fattigdom, men många barn och vuxna for också väldigt illa den här tiden med pennalism och övergrepp. Det fick dröja ända till 1968 då Omsorgslagen kom och gav dessa människor rätt till att få vara den som dom är. Många har fått det bra, men vi får aldrig glömma hur det har varit en gång i tiden. Och tiden, den är ju bara en blinkning i universum!