Förra veckan visade vi en bild av Skönbergagatan med några fina byggnader. Vi befinner oss i dag på ungefär samma ställe men ser gatan med alla hus från den vänstra synvinkeln. Återigen har den förträffliga Norrköpingsfotografen Hilda Winge besökt våran stad och dokumenterat för hundratals år framåt i tiden hur staden tedde sig då, året 1918.
Vi ser gatstenen med dess avrinningssystem, omsorgsfullt nedknackat av duktiga stensättare. Många ryggar slet ont och som en annan nu så enkelt kan; med hjälp av träning bli av med krämporna, så var det ju inte så vid denna tid. Gå på gym var ju ännu inte uppfunnet, nej mor i stugan kanske prövade något av de då så populära linimenten.
Mor Stinas liniment till exempel lindrade kanske värken på makens rygg och axlar efter tio timmar på knä. Jag är full av beundran inför dessa människor som för en liten inkomst slet i vårt gamla Sverige.
C.J Hammarlund, skomakaren, hade bråda dagar för skor som slets ut skulle till varje pris göras gångbara igen och då med hjälp av halvsulning. Alltså när sulorna var nerslitna kunde han tillverka nya som fördröjde skornas förfall. Var tog alla klackbarer vägen? Finns det någon skomakare kvar, undrar jag stillsamt. Ett par rejäla stövlar med träbotten visar att skomakaren var en mycket god hantverkare.
Byggnaden längre ner innehöll en matvaruaffär och längst ner syns badhuset vid Brunnen. En ung dam lutar sig mot planket, undrar vad hon funderade på denna höstdag för länge sedan i Söderköping. Kanske hon ännu inte hade besökt Norrköping, den där stora staden med spårvagnar och stora fabriker.