Gunilla Larsson Rubne miste sin sambo, Max Johansson, 62, vid en arbetsplatsolycka på Häfla Bruk 6 december förra året.
– Att jag vänder mig till media gör jag för Max. Jag vill att han ska få upprättelse och att ingen anhörig ska behöva uppleva samma helvete som vi haft, säger Gunilla när vi träffas i parets villa i Vingåker som de köpte tillsammans för tre år sedan.
Gunilla beskriver ett kärleksfullt förhållande, med inte minst många telefonsamtal och SMS mellan varandra.
– Det sista jag hörde från honom var vid 10.30. Då skickade han ett SMS till mig där det stod att han saknade mig. Sedan brukar "Maxen" alltid ringa mig på lunchen, men det samtalet kom aldrig, säger hon.
Vid 14-tiden skulle Max komma hem från jobbet, så blev det inte den här fredagen.
– Då hade jag en konstig magkänsla att något inte stod rätt till. Efter en stund ringde jag hans kompis som han brukade samåka med och frågade om något hänt.
Det blev tyst en stund och sedan kom en undran om hon inte visste.
– Han berättade att Max hittats i dammen. Jag frågade om Max var död, sedan minns jag inte mycket mer.
Gunillas dotter, Maria, kom hem till sin mamma och började ringa runt för att få reda på vad som hänt.
– Jag ringde sjukvården och företaget, men fick inte reda på någonting. Min man såg en artikel i media om en arbetsplatsolycka med dödlig utgång på Häfla bruk. Då förstod vi, berättar Maria.
Polis kom hem till Gunilla och hennes familj vid 17-tiden för att meddela att Max gått bort.
– Jag bad dem gå direkt. Vi levde i ovetskap i flera timmar och fick läsa det i media. Det känns inte schysst och är en stor jävla skandal. Vi var inte underrättade när det kom ut i media. Dessutom tycker vi att företaget borde ha kontaktat oss direkt, det kunde ha funnits en chans att få säga farväl, poängterar Gunilla.
– Så länge vi inte hörde något, fanns det ändå ett hopp på något konstigt sätt, säger Maria.
Max hade legat länge i vattnet när han hittades. På bron bredvid dammen låg hans mössa och i vattnet flöt hans skor. Han dödförklarades på Universitetssjukhuset i Linköping när klockan var 14.40.
– Hur kan det ta polisen två och en halv timme innan de kom hit och meddelade oss vad som hänt? undrar Gunilla.
Familjen är också kritisk mot Häfla bruk och dess ledning.
– Är man chef eller vd måste man kunna hantera krissituationer och ha en plan för det. En av Max chefer var här dagen efter olyckan, 40 minuters information, det är allt. Annars har vi inte hört någonting från företaget, eller fått någon blomma eller någonting. Då har det ändå varit ganska "tuffa" helger med både jul och nyår, berättar Maria.
Gunilla visar runt i köket bland bilder och blommor från anhöriga.
– Det känns hemskt att han ryckts bort. Vi fixade med mycket här i huset. Han älskade att fixa och dona och att resa. För två år sedan förlovade vi oss i Spanien. Därute står en bod som han byggde till mig, som jag skulle ha som redskapsbod. Men den blev så fin, att jag kan ha allt mitt "pyssel" därinne. Det var det sista vi gjorde tillsammans, säger Gunilla och pekar på boden i trädgården med orden "home sweet home" på.
Gunilla vill inte att någon anhörig ska få leva i ovisshet i så många timmar, som hon gjorde, vid framtida arbetsplatsolyckor.
– Nej, kan andra företag lära sig av det hemska som hänt Max så är jag glad, säger hon.