Takterna sitter i när Ulla bjuder på fika. Som sig bör i ett gammalt lanthushåll bullas det upp med flera sorters kakor, bullar och sockerkaka när vi sätter oss för att prata om gamla tider.
Ulla föddes 1924 på gården Täppäng i Rönö socken på Vikbolandet, som ett av åtta syskon.
– Det är fantastiskt hur de klarade ut det förr. Du förstår det fanns inga bekvämligheter då. Jag brukar tänka på det ibland, säger Ulla.
Att hon skulle bli frun i huset på en stor gård var inte hennes dröm från början.
– Jag ville bli något inom sjukvården. Men vet du vad pappa så då? Nej, du ska ju gifta dig och bli försörjd ändå. Så sa de på den tiden! Mamma var envis med att jag skulle fortsätta med studier, men pappa sa nej.
I dagens samhälle hade den inställningen säkert lett till uppror hos dottern, men Ulla minns inte att hon blev arg på sin pappa. Som 15-åring började hon jobba i lanthandel, i ”Gerdas affär” i Jonsberg, och där kom hennes livs kärlek att kliva in genom dörren. Det blev starten på hennes liv som bondmora, ett vägval som hon aldrig har ångrat. Ulla och Manne blev ett par, trots en åldersskillnad på 16 år.
– Men det gick fantastiskt bra. Han var så ungdomlig. Och han skämde bort oss egentligen, det fanns ingen snällare människa, säger Ulla och visar några svartvita foton från bröllopet 1947.
Efter att de förlovat sig for Ulla i väg för att gå på Borghamn lanthushållsskola. Hon förstod att hon skulle behöva all kunskap hon kunde få om matlagning, bakning och att ta hand om gårdens och skogens alla råvaror.
– Det var min räddning förstår du! Det var inte lätt att komma hit. Manne hade två systrar som var duktiga, men jag slog dem i mycket! Jag klarade ut det! säger Ulla och skrattar.
Som bondfru var hennes huvuduppgift att se till att mat stod på bordet på bestämda tider. Det var frukost vid klockan sju, förmiddagskaffe vid halv tio, middag vid tolv, eftermiddagskaffe vid tre, halv fyra och senare var det kvällsmat. Att ha ”karlar i maten” hörde till vardagen, mellan två till fem, sex hårt arbetande män skulle hållas mätta och nöjda.
– Manne kunde säga i farstun när han kom: Har du mat till tre till? Och det var lustigt, en ordna till det.
Att ta vara på allt från slaktade nötdjur och grisar till skogens och trädgårdens alla bär och frukter var självklart. Ulla älskade att gå i skogen och plocka lingon och blåbär, och jordgubbar och hallon fanns i trädgården. Lika så svarta- och röda vinbär och rabarber.
På hösten blev det mycket jobb med att safta och sylta.
– Men vad stolt man var när man hade städat källaren och det stod fullt av burkar och flaskor på hyllorna. Jag kanske hade lagt på nytt papper, då njöt jag!
Trädgårdslanden var stora och sköttes till största delen av Manne. Grönsakerna tillsammans med mjölk, grädde och kött från korna, ägg från hönsen och viltkött från skogen gjorde att det aldrig gick någon nöd på dem. En dröm för många idag som vurmar för självhushållning.
– Vi hade det fantastiskt bra när det gällde mat, säger Ulla.
– Till jul var det dags att slakta grisen och då var det korv, pressylta, paltbröd och leverpastej som skulle göras, och så salta in julskinkan förstås.
Det var också en självklarhet att baka allt från limpor till kaffebröd av alla de slag.
Under sin snart 100-åriga levnad har Ulla upplevt många tekniska framsteg. Ulla var en av de första i trakten att ha frys till exempel, vilket gjorde att hon inte längre behövde konservera maten.
– Jag minns att det var de som kom hit för att titta hur det fungerade. Det var fantastiskt vad det underlättade.
– För att inte tala om tvättmaskinen! När jag kom hit var det tvättbräda som gällde.
Ulla och Manne fick tre barn, Per-Wilhelm, Lars-Göran och Birgitta. När barnen hade somnat på kvällen tog Ulla ofta fram något handarbete.
– Det var avkoppling för mig. Jag minns att jag stickade mycket till barnen, hela kostymer åt pojkarna en gång.
Hon har också vävt mattor och dukar, broderat sina initialer på lakan och satt hemvirkade spetsar på dem.
Hur tycker du att ditt arbete värderades? Var ni jämbördiga du och Manne?
– Ja, det tycker jag. Han skötte allt ute och jag allt inne, och då hjälptes vi åt.
Du ångrade aldrig att du inte blev sjuksköterska?
– Nej, det måste jag säga. Det tänkte jag aldrig på.