Allting har sin tid.
Lars Linnarsson har varit verksam som präst på Vikbolandet ända sedan 1987 och de senaste elva åren har han varit kyrkorherde i Västra Vikbolandets församling, men nu väntar nya utmaningar för 62-åringen.
Under sina sista verksamma år tar han ett kliv tillbaka och går in i en ordinarie prästtjänst i Valdemarsvik och Gryt.
– Det har blivit mer och mer administration och pappersarbete som kyrkorherde. De här sista åren innan pension vill jag ägna mig mer åt det jag är utbildad till, att fira gudstjänst och samtala med människor, säger han.
Det tillsammans med att arbetslaget behöver föryngras och att det snart ska tas fram nya planer för den framtida verksamheten gjorde att han kände att det var ett bra läge att lämna över stafettpinnen till någon annan.
Anna Gredelius Robbert som har ett förflutet i församlingen och som de senaste åren arbetat på annan ort kommer att ta över som ny kyrkoherde.
Linnarsson gjorde i måndags sin sista arbetsdag i församlingen och 17 november blir det avtackning.
– Det känns lite tufft att lämna alla människor och personal, men det uppbrottet måste man göra förr eller senare. Sedan ser jag fram emot en liten nystart.
När han ser tillbaka på de dryga 30 åren i församlingen är det många fina minnen, men det som kanske sticker ut allra mest är de samverkansprojekt han arbetat med. Han har aktivt jobbat för att kyrkan ska samarbeta med skola och föreningsliv.
– Det har varit guld värt. Jag vill att vi ska se varandra som resurser inte konkurrenter. Samverkan och inte konkurrens. Framför allt på landet måste man hjälpas åt om man vill vara stark och överleva. Det är viktigt att kyrkan är med och syns i olika sammanhang. Eftersom jag är idrottsintresserad så tänker jag: varannan match på bortaplan. Man kan inte bara tänka: varför kommer inte människor till kyrkan, kyrkan måste komma till människorna också.
Att vara präst på landet är inte bara ett jobb, det är en livstil menar han.
Under årens lopp har det blivit många pratstunder om det ena och det andra mellan hyllorna på Ica i Östra Husby.
– Det är mötet med människor jag tycker så mycket om. Som präst på landet är man alltid offentlig. En del kollegor kanske skulle tycka att det var jobbigt, men jag har sett det som en förmån, säger Linnarsson.
