– Gamla nät fiskar fortfarande. Fisk fastnar och ruttnar i näten, sälar trasslar in sig i dem och drunknar. Det är ett miljöproblem, säger Carl Hamilton, skärgårdsutvecklare.
– Det är svårt att veta exakt hur mycket nät det finns på botten men det är mellan tio och femton platser som vi vet att det ska bärgas nät på, säger Ola Helmersson, projektledare och fiskerikonsulent på Hushållningssällskapet.
Fisknät är uteslutande gjorda av plast sen slutet på 60-talet och det är också ett skäl till att man vill få upp dem ut havet. Med tiden nöts näten ner och blir till mikroplast.
– Det är lättare att ta upp plasten när näten är intakta. När plasten pulvriseras så sprids den med strömmarna och det är då miljön tar skada, säger Richard Kingfelt, en av de dykare som jobbar med att bärga nät i projektet.
Hur vet ni var de här spökgarnen finns?
– Det är ett detektivarbete! Vi har varit i kontakt med gamla fiskegubbar, och även de som håller på fortfarande, och fått tips om var det kan finnas. Man ska komma ihåg att det är dyra redskap så de har gjort allt för att få upp dem, men en del har gått förlorat ändå.
På grund av corona har det dock varit svårt att träffa äldre fiskare och att samla många dykare, så projektet har blivit lidande av det under året.
– Insatserna har inte varit extremt stora. Men jag har varit ute och sökt vid sju olika tillfällen, säger Richard Kingfelt.
Han äger en dykbåt med en sonar som han kan använda för att söka av sjöbotten.
– Den belyser botten med elektroniska vågor och ritar upp en bild av botten på en skärm.
– Det är många timmars arbete att glida runt och söka.
En av de platser där de visste att de skulle bli "napp" var på vraket S/S Margareta som ligger utanför Arkö. Det är inte ovanligt att trålgarn fastnar på gamla vrak.
– Där fick vi upp två stycken 500-literspåsar med nät.
Först måste näten registreras hos polisen, men när de gett klartecken transporteras de vidare till Gärstadverket där de blir till fjärrvärme.
– Det är ett spännande projekt, och bara bra om vi kan hjälpa till, säger Peter Hederberg, miljöingenjör på Tekniska verken.
Deras enda farhåga var att leveranserna skulle bli för stora för dem att hantera. Därför tillhandahåller de stora säckar som näten ska levereras i.
– Vi vill inte få in en hel trål för det kan inte våra kranar ta emot. De får lägga näten i en stor säck som får väga max 125 kilo. Då vet vi också vad det är för material vi får in. Vi väntar med spänning på fler leveranser, säger Peter.
Alla dykare som jobbar i projektet har arbetsdykarcertifikat, men finansieringen i projektet räcker inte till att dela ut en normal dykarlön. De fyra dykarna som är involverade jobbar "semiideellt" med bärgningarna.
Varför gör du det här?
– Alla vi som är med gillar ju dykning och tycker det är kul att dyka på vrak. Vi kombinerar nytta med nöje. Om vi får våra omkostnader täckta för att ta bort trål på Margareta så blir det roligare att dyka där sen. Och självklart vill vi inte att garn står och fiskar i onödan.
Nu är förhoppningen att 2021 ska bli mer effektivt vad gäller sökande och dykande.
– Så fort båten kommer i vattnet så kör vi igång ingen.
– Vi är jättetacksamma för alla tips från allmänheten. Det gäller alla former av miljöfarlig saker i havet.