En hög med björkved, en stubbe av lind (tagen från Östra promenaden) och högar av spån framför en snickarbod vittnar om vad husets innehavare ägnar sig åt. Katten visar vägen till snickeriet och när Jan Eriksson öppnar dörren strömmar ett stycke av Händel ut i den kyliga januaridagen. Där inne är allt täckt av ett tjockt lager slipdamm. Det är här som Jan tillbringar en stor del av sin tid, och just nu är det fokus på skärbrädorna han sammanfogar av olika träslag.
– De här kan man utveckla hur mycket som helst, och de har fått ett enormt mottagande. Helt sanslöst! säger han.
Annars skapar han det mesta som går att få ut av en bit trä. Allra helst svarvar han och då blir det skålar, muggar, lampor, ljusstakar, ja till och med vinglas.
– Svarvning är något som jag aldrig tröttnar på.
– Det är något med att min hjärna, min hand och verktyget skapar formen. Att min tanke och rörelse påverkar resultatet.
Jan bjuder på en slät kopp kaffe i det lilla huset på Vikbolandet, där vedspisen sprakar för fullt. Den låga takhöjden vittnar om att huset funnits på platsen i många många år. Hur många vet inte Jan, han flyttade dit 1995 och då var det bara ett rum och kök i uselt skick. Sen dess har han renoverat och byggt ut, men det är fortfarande enkelt.
– Det passar mig att bo enklare och hålla på med min slöjd.
I grunden är Jan förskollärare, men han är också utbildad byggnadssnickare och har jobbat som parkettläggare. Periodvis har han kunnat försörja sig på sin träslöjd. Under 80- och 90-talet var det inne med träskålar av olika slag.
– Jag stod och sålde på Kanalmagasinet i Söderköping och via lite affärer runt om i landet och fick in lite kronor på det. Men jag levde väldigt spartanskt, hade nästan inga omkostnader.
När försäljningen gick ner började Jan se sig om efter extrajobb, vilket ledde till att han i många år jobbade som träslöjdslärare. Men vid det här laget har han varit pensionär i elva år. Slöjdandet, det fortsätter han med oförtrutet.
– Men i höstas var jag helt tom i huvudet. Det måste ploppa upp något, det funkar inte om jag inte får feeling. Men så pang, så kom jag på det här med skärbrädorna! säger Jan med en gest som att en glödlampa tändes i huvudet.
Det tog honom månader att experimentera med träbitar, lim och faner innan han fick det resultat han är ute efter. Likadant var det när en vän kom med idén att han skulle svarva vinglas. Att få träet så tunt att det ska vara gott att dricka ur, men inte gå sönder i svarven, är en konst.
– Det räcker att man vickar till så går det hål. Och det hände nog en miljon gånger! Det sägs att det krävs 10 000 timmar att bli riktigt bra på något, och jag har nog avverkat dem vid det här laget!
Tidigare var han mycket ute på marknader och sålde sina alster, men det har han tröttnat på för länge sen. De få gånger han åker på konst- och hantverksmarknader har han märkt att han är ensam träslöjdare. Det kan oroa honom en smula.
– De säger att hantverk och slöjd är inne, men jag märker inte av det. Jag känner inga som håller på. Var har de tagit vägen?
Men då slipper du ju konkurrens?
– Ja, men det är lite tråkigt. Det skulle vara roligt att ha några att dela erfarenheter med, att prata tekniker och träslag med.
Är du orolig för att kunskapen ska försvinna?
– Ja, definitivt. Vem ska ta över efter mig?