"Jag tycker om miljön och omgivningen här", säger Karin Franz Körlof som annars är skådespelare på Dramaten i Stockholm.
En ung man engageras för att, mot en större summa pengar, balansera på huvudet uppe på ett kyrktorn och sedan falla ner och slå ihjäl sig. När det visar sig att han faktiskt dör av fallet blir publiken som samlats besviken. Det är handlingen i En hjältes död, kortfilmen som bygger på författaren Pär Lagerkvists novell från 1924 och som spelas in på Vikbolandet i helgen.
För cirka tre veckor sen var det inte klart vem som skulle ha huvudrollen. William Wigertz Wåhlström, som inte spelat teater sen han var tio år, fick frågan av en bekant om han inte skulle gå på audition. Det resulterade i att han fick rollen som hjälten i filmen.
– Jag har aldrig gjort något liknande förut. Men jag fick musikprogrammet på gymnasiet så jag har rört mig i estetkretsar, säger han.
Hur känns det så här långt?
– Det var jätteläskigt i morse, men allt jag ska göra idag är att spela död, så det är ju en mjuk och bra start, säger William när Folkbladet besöker inspelningen på fredagen.
Han är glad att det inte är särskilt mycket text att memorera.
– Huvudpersonen beskrivs som lite flummig och nervös, och det passar ju bra för det är precis så jag känner, säger han och skrattar.
Bakom manus och regi står Karin Franz Körlof. Hon är mest känd som skådespelare, är anställd på Dramaten och har bland annat spelat i filmerna Den allvarsamma leken och En dag kommer allt det här bli ditt. Det här är hennes fjärde kortfilm.
– Jag är ett riktigt "Lagerkvist-fan". När jag läste novellen som skrevs för nära 100 år sen slogs jag av hur otrolig bra konstruerad den är. Den innehåller så många lager av samhällskritik och skulle göra sig så bra som kortfilm. Det är sällan kortfilmer lyckas vara så kärnfulla, säger hon.
– Lagerkvist är väldigt vass i sin blick på människan. Dels att man gör vad som helst för pengar, det är ju det uppenbara i handlingen, men också människans oförmåga att se sin egen delaktighet. Att vi gärna lägger över skulden på någon annan.
Hur hamnade ni i Häradshammar?
– Vi letade ganska mycket efter en kyrka att vara i men fick nej på flera stycken. Så vi blev väldigt glada när vi fick träffa Fredrik Hollertz (kyrkoherde, reds anm.) som förstod kvalitén i den här berättelsen och tyckte den var viktigt. Vi är väldigt glada att de är så förstående och inkluderande, det visar på en progressiv kyrka skulle jag säga.