EU:s hantering av Ukraina, den mest existentiella krisen i Europa efter murens fall, har varit en uppvisning i politisk impotens och, vad som är ännu allvarligare, bristande solidaritet mellan medlemsländerna. Frankrike vägrar att ge upp sin lukrativa export av hypermoderna invasionsfartyg till Ryssland fast dessa utgör ett hot mot andra europeiska länder. Cameron vill ha kvar de ryska pengarna på Londons finansmarknad och de brittiska skattesmitaröarna.
Tyskland klarar sig inte utan den ryska gasen, och har dessutom sett till att det byggts en gasledning i Östersjön. Den kan betraktas som ett ryskt ekonomiskt intresse som Putin enligt gällande säkerhetspolitisk doktrin kan tillgripa krigshandlingar för att försvara. Efter annekteringen av Krim är det väl ingen som tror att Ryssland skulle ha svårt att hitta på en förevändning för att ”säkra” oljeledningen i Östersjön.
När Europa har trasslat till det för sig, blickar man traditionellt mot USA. Så även denna gång, och Obama har påpassligt dykt upp i Europa för att lyssna på våra bekymmer. Jodå, USA kan tänka sig att hjälpa Europa med energi, särskilt om vi ingår ett frihandelsavtal med allt vad det innebär av att acceptera amerikansk lagstiftning och amerikansk standard för miljö- och djurskydd. Europa har redan på förhand försatt sig i underläge i handelsförhandlingarna med USA.
Europa kränger hellre vapen till Ryssland och andra obskyra länder än håller sitt eget försvar i stånd. De urvattnade sanktioner, som EU-ledarna hittills har lyckats ena sig om, lär inte avskräcka Putin från att gå vidare. Då biter de amerikanska politiska och ekonomiska åtgärderna bättre, men inte heller dessa skyddar oss från Putins militära utpressning på kort sikt. Europa måste stärka sin beredskap.
På hemmaplan anklagas Obama för att genom att visa ”svaghet” i världspolitiken ha uppmuntrat Putin att slita loss Krim från Ukraina. Och visst har Obamas relativa passivitet lämnat ett tomrum som fylls av andra makter. Inte minst i Mellanöstern, där ryssarna också flyttar fram positionerna. Men i Ukraina är EU:s oförmåga att hantera omvärlden ett större problem.
Sedan kan man alltid diskutera om ekonomiska sanktioner är bästa sättet att undergräva Putins ställning och få till stånd förändringar i Ryssland. Vi måste hetta upp marken under fötterna på det styrande skiktet, och – som Rysslandsexperten Lena Jonson vid Utrikespolitiska institutet uttrycker det – få regimen att gräva sin egen grav. Utan att Europa framstår som orsaken till de påfrestningar som kan komma att drabba vanliga ryssar.
Lika viktigt som sanktioner mot Ryssland är att vi ställer upp för Ukraina. Utan massivt ekonomiskt stöd från väst, är landet dömt att gå under som självständig nation. Det kommer att kosta mycket pengar. Men som Obama påpekade är frihet inte gratis. Vill vi ha fred och demokrati i vår del av världen, måste vi vara beredda att betala för det.