Det är en underdrift att säga att Europa står inför stora utmaningar. Den ekonomiska återhämtningen går långsamt, och märks ännu inte i sysselsättningsstatistiken. Det är uppenbart att det krävs nya grepp för att få fart på hjulen igen och återställa framtidstron, men EU:s regeringar tvekar.
Världen enligt Torsten
Förr kunde Europa njuta av ett rätt stabilt närområde. Nu är Europa involverat i en geopolitisk dragkamp med Ryssland i öster. De tre länder som skrev på associeringsavtal med EU härom veckan – Ukraina, Georgien och Moldavien – är alla territoriellt sargade. Randområden styrs de facto av Ryssland. Inga länder erkänner dem, men de finns där och utgör permanenta konflikthärdar.
I söder råder kaos. Det finns knappt några regeringar i Mellanöstern som kontrollerar sina territorier längre. Utom några skakiga kungadömen och Egypten, där militärdiktaturen är återställd. En ny våg av terrorister är på väg att ta kontroll över stora områden i Irak och Syrien i syfte att etablera religiöst fundamentalistiska ”kalifat”, och flyktingströmmen till Europa växer.
Under tiden sitter Europa bokstavligen i sammanträde. En helt ny ledning ska utses, och innan den är på plats någon gång i höst, lär inte mycket hända. EU-parlamentet har snabbt valt om den tyske socialdemokraten Martin Schultz som talman. I gengäld accepterar socialdemokraterna att kristdemokraten Jean-Claude Juncker från Luxemburg blir ny ordförande för EU-kommissionen efter Barroso.
Många européer skulle nog ha velat se en mer dynamisk ledare för EU-kommissionen än Juncker. Men i EU gäller Kajsa Wargs devis ”man tager vad man haver” - och kan enas om. Juncker växte upp i ett stålarbetarhem (hans far var facklig förtroendeman), är samarbetsinriktad och tror stenhårt på Europa även som politisk enhet. Alltså en så kallad federalist.
Valet av Juncker betyder i sin tur troligen att en socialdemokratisk regeringschef blir permanent ordförande för Europeiska rådet efter Herman Van Rompuy, som inte gjort mycket väsen av sig. Sedan pusslas det vidare med utrikespolitisk samordnare, kommissionärer och så vidare under hela hösten.
EU är som enhet världens största ekonomi, och oerhört betydelsefull för vår välfärd. Det ligger en stor potential i att utveckla den gemensamma marknaden, som redan omfattar 500 miljoner människor. Enbart en gemensam IT-politik beräknas ge en vinst motsvarande Danmarks BNP. Ett starkt EU är också ett värn för fred, frihet och demokrati för oss som lever i Europa.
Ute i världen ser man med beundran på hur 28 europeiska länder mödosamt bygger upp institutioner för att främja gemensamma intressen och värderingar och stärka Europas roll i det globala samhället. Man skulle önska att fler européer vore stolta över detta bygge, och inte vände EU ryggen så fort de kommer till korta på det nationella planet.
EU är sällan orsaken till våra ekonomiska och sociala problem. EU är tvärtom lösningen på många av dem.