Turkiets karismatiske ledare Recep Tayyip Erdogan har besökt Sverige på en turné i Europa, för att markera omstarten av medlemsförhandlingarna med EU. Erdogan är något tilltufsad efter sommarens demonstrationer, men hans heta vilja att lyfta upp Turkiet på stormaktsplats är obruten. Den viljan och Erdogans benägenhet att personligen styra och ställa är samtidigt hans största fiende.
Unga välutbildade turkar i städerna oroar sig både för att Erdogan och hans religiöst färgade Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) ska vilja införa ”islamistiska” påbud, och att den ekonomiska utvecklingen går för fort. Sommarens protestvåg började med en miljödemonstration i Istanbul, en stad där megaprojekten avlöser varandra och omtanken om den gamla stadsmiljön är ungefär lika stor som i Stockholm på 1960-talet.
De islamistiska påbuden verkar mest existera i de sekulära turkarnas fantasi, eller är så uppenbart orealistiska att de lär stanna på funderingsstadiet.
Erdogan tänker gärna högt, med adress till den religiösa publiken, särskilt i valtider. Värre är det att yttrandefriheten sitter trångt även i Erdogans Turkiet.
Journalister och intellektuella fängslas för olika ”brott” mot staten. Lagarna är en reminiscens från det kemalistiska styret. Men tyvärr finns det tecken på att Erdogan, sedan EU vände honom ryggen för några år sedan, börjat utnyttja rättsapparaten för att tysta kritik mot sitt eget styre.
Nu ska medlemskapsförhandlingarna återupptas, och det betyder förhoppningsvis att reformprocessen i Turkiet tar fart igen. Att yttrandefriheten ännu inte håller europeisk nivå, är ett argument för att fortsätta förhandlingarna, inte för att stoppa dem. Cypernfrågan är heller inget argument för att stoppa Turkiet, särskilt som Erdogan nu antyder att han vill hitta en lösning på öns delning.
När medlemsförhandlingarna inleddes var det Turkiet som hade mest att vinna. Idag är det tvärtom Europa som behöver Turkiet. Ekonomiskt - Turkiet är en stark och växande ekonomi, med en ung befolkning som det åldrande Europa behöver. Migrationspolitiskt – Europa står idag helt handfallet inför flyktingströmmarna från framför allt Syrien. Turkiet är den enda makt i regionen som kan göra en skillnad i den frågan.
Utrikespolitiskt –Turkiet spelar landet en viktig roll hela regionen, och landet kan bli den brygga till Mellanöstern och Nordafrika som Europa saknar idag. Att Erdogan vänder tummen ned för militärstyret i Egypten och i klara verba kritiserar Israels ockupationspolitik är ingen nackdel.
Men även Erdogan känner av oron i grannländerna och på hemmaplan. Om Merkel och Hollande kan stå emot de islamofobiska stämningarna i sina länder, och om Erdogan kan lägga band på sitt humör och maka sig närmare EU, borde förutsättningarna vara goda för att Europa ska kunna ta steget över Bosporen om 5-6 år. Kanske med ett symboliskt handslag på någon av broarna som Erdogan byggt.