Det är en tung och känsloladdad dag i Norrköpings tingsrätt på torsdagen. Den tionde dagen i vargmålet är det den dödade zooläraren och vargguidens sex år yngre syster tur att prata. Det blir en stark berättelse om sorgen och saknaden av en mycket omtyckt syster som den 17 juni 2012 dog inne hos vargarna i Kolmården.
Det var den ene brodern som kom med dödsbudet. ”NN lever inte”. Lillasystern som just fyllt 24 år föll ihop på golvet i lunchrummet. Hon var för chockad för att kunna gråta och blev buren in till en soffa där kollegor hjälpte henne ta av sina arbetskläder. Hon hörde att folk pratade om att Aftonbladet skrev att någon hade dött i Kolmårdens djurpark. Hon förstod vad det innebar, men ändå inte.
– Ingen hade sagt att hon var död, eller jag ville inte förstå, säger systern.
Hela familjen har gått omkring i ett töcken sedan den tragiska och ofattbara olyckan i varghägnet.
– Självklart har vi alla varit chockade, det är en fruktansvärd sorg.
Läs mer: Pappan om mardrömsbeskedet.
Läs mer: Sambon: Vi skulle gifta oss
Läs mer: Attackerad skötare berättar.
Trots att det nu har gått över fyra år är den döda systern alltid närvarande för henne. Syskonen har träffats mycket efteråt, på ett annat sätt än innan olyckan, som hon utrycker det.
– Vi pratar om henne och hon finns alltid där, saknaden är så tydlig.
Den dödade 30-åriga kvinnan växte upp med mamma, pappa och sina tre syskon, två bröder och en lillasyster, i huset där Borås djurpark startades. Huset var rött med vita knutar. Djurintresset fanns i familjen men det var den döda systern som verkligen brann för djur. När hon fyllde 20 år flyttade hon till Linköping för att plugga, innan hon fick jobb på Kolmårdens djurpark.
Systrarna hade bra kontakt.
– Hon var min idol, en vän som jag kunde anförtro mig till.
Kvinnan berättar att de brukade umgås, se på film och äta kladdkaka, som storasyster så ofta bakade.
– Vår relation blev starkare och starkare ju äldre vi blev, säger systern och fortsätter: Hon var den enda person som såg rakt igenom mig, det räckte med en blick så förstod vi varandra.
Har du något mer du vill säga, frågar målsägandebiträde Stefan Risö efter det gripande förhöret.
– Det finns hur mycket som helst att säga.
Hon berättar bland annat om hur besviken, ledsen och chockad hon blev över att inte Kolmårdens djurpark hörde av sig i samband med begravningen.
I dödsannonsen uppmanades människor att skänka pengar till föreningen Försvara elefanterna för att hedra den dödade 30-åriga kvinnan, som älskade elefanter.
– Till och med min dåvarande arbetsgivare gav pengar. Men det gjorde inte Kolmården. När mamma ringde och påtalade det svarade de att de inte hade sett annonsen.
– Bristen på respekt gjorde mig så ledsen och upprörd.
Ingen från försvaret har några frågor till systern.
Efter förhöret kramas kvinnan om av sin mamma, pappa och bröder.