Här är mer ur boken "Vandringar i tiden i Finsponga län", som ABF i Finspång gav ut 1983 och andra delen av artikelserien om arbetet på Finspångs lasarett på 1930-talet. Skriven av Elsa Christina Ek och Märta Johnson som jobbade på lasarettet på den tiden:
"Nästan hela personalen på Finspångs lasarett på 1930-talet finns med på gruppbilden. Men det finns ingen nattsyster med på bilden.
– Jag vakade förstås, säger Märta Johnson. Vi vakade ju i tur och ordning fjorton nätter i taget.
– Det där med vaket var någonting som är ofattbart i dag. Tänk dej, när vi gick på vaket den första kvällen, hade vi först arbetat som vanligt på dagen från sex på morgonen till sex på kvällen.
Så fick vi knappt två timmar att försöka vila lite, innan vi gick ner på avd, för att ta rapport för natten.
Nattbiträdet och en sköterska svarade för alla tre avdelningarna och för poliklinik och vakttelefon och hade att ta emot eller skicka iväg ambulans om det behövdes - och tusen andra sysslor.
En gång när jag kom ner till vaket, fick jag bland annat rapport om 12 nyopererade på Ettan, som måste passas extra noga. Konstigt att man klarade det. Ibland var man så trött att man höll på att ramla omkull.
– Begreppet obekväm arbetstid fanns minsann inte då, säjer Elsa och fortsätter eftertänksamt:
– Därpå bilden står jag längst bort vid väggen. Vad dugde jag till? Först när jag kom till lasarettet var jag städerska.Städade alla korridorer - och inte bara korridorer, utan förråd och lab och apotek och syster Britas rum och nattsysters rum - och på söndagar avlöste jag som biträde på avdelningen, när ni hade ledig söndag.
Det njöt jag av och hoppas få komma upp som biträde på någon av avdelningarna - för att inte tala om hur fint det skulle ha varit att få bli klinikbiträde och skynda fram med det vita doket, fladdrande ner efter ryggen...
– Men vi på avdelning städade också, avbryter Märta. Vi städade salar och skölj och tekök och systers rum, som var alldeles intill avd. Vi bonade golv och tvättade fönster, tänk dej alla fönstren på stora A-salen!
Korridoren på manliga knäskurade vi och sedan mjölkvaskades den, minns Elsa. Gör man så numera?
Det fanns vissa fördelar med att vara lasarettsbiträde. Flickorna hade egna rum, delade visserligen, men ändå.
De fick riklig och bra mat. Lönen var 45 kr i månaden, med tre ålderstillägg med tre kronor vart tredje år.
Och de hade bestämd arbetstid. De började klockan sex på morgonen och arbetade till åtta på kvällen, men hade två timmar lediga på dagen, när de kunde göra vad de ville.
Det blev bara tolv timmars arbetsdag, söndag som vardag. Dessutom hade de var fjärde söndag fri. Naturligtvis fick de arbeta över ibland. Om det var mycket patienter och många av dem var dåliga, naggades timmarna i kanten och att natta på kvällen drog över åttaslaget.
Att natta, ja. Det var att se till att allt var klart för natten när nattsyster och nattbiträdet kom för att ta över. Att alls som inte gick uppe, hade fått bäcken efter kvällsmaten. Att gå från sal till sal och ta bort sängöverkasten, lägga vädringsfiltar över bäddarna och slå upp fönstren.
Att bära ut alla blommor och ställa in glas med friskt vatten på alla nattduksbord. Och att till sist stänga fönstren, ta bort vädringsfiltarna och säga godnatt."
I tredje och sista delen om Finspångs lasarett, får vi bland annat veta lite om personalens fritid i 1930-talets Finspång. Bland annat att de inte fick dansa så länge som de ville, när de besökte Folkets Park...