Hingsten Shadow och fem ston gick på Kolmårdens djurparks savann med de afrikanska djuren fram till april, men djurparken gjorde bedömningen att de sydamerikanska lamorna inte passade in i sällskapet. Niclas och Anneli Nordqvist som driver Vikbolandskött, mest kända för sin strutsproduktion, tog emot dem och sedan april har samtliga ston fått föl. De yngsta lamorna är bara fem veckor gamla och familjen som nu har elva medlemmar delar hage med ett gäng nyfikna strutsar.
– De kommer bra överrens, men håller sig på varsin kant, säger Niclas Nordqvist.
I hagen syns numera välordnade avföringshögar eftersom lamorna gärna bajsar på ett och samma ställe.
Lamafölen är inte de enda djurbebisarna på gården. Inne i stallet piper ett tiotal strutskycklingar som kläcktes för fyra dagar sedan.
– Just nu väger en sån där runt åtta hekto. Om ett år väger den 110 till 120 kilo. De växer ungefär en centimeter per dag, säger Niclas.
– Man ser ju att de är väldigt sårbara och att det är nödvändigt för dem att växa fort om de ska klara sig i det vilda.
Strutsarnas art har klarat sig ovanligt länge i det vilda. De kan spåras 2,5 miljoner år tillbaka och ser i stort sett likadana ut nu som då.
– De är det fortfarande existerande djur som är mest lika dinosaurier. Anledningen till att strutsarna har bevarats så bra är att de är otroligt bra på att anpassa sig. Det märks inte minst på hur bra de trivs här i vårt svenska klimat, trots att de ursprungligen kommer från Afrika, säger Niclas.
Niclas och Anneli har sedan 2012 ett eget slakteri på gården och när de slaktar strutsarna där tar de vara på det mesta av djurens kroppar. Köttet är huvudproduktionen, men de gör och säljer också dammvippor av fjädrarna, tar vara på skinnet och gör hudprodukter av strutsfettet. Obefruktade strutsägg används i glass och kakor. Lamorna har än så länge inget tilltänkt användningsområde på gården.
– De är mest trevliga att titta på. Men om någon av dem skulle dö av någon anledning så skulle vi inte bara gräva ned den, säger Niclas.
I Sverige är det vanligare att se deras lite mindre och fluffigare släkting alpackan eftersom deras päls anses finare än lamans.
– Sydamerika tar man tillvara på lamornas päls och använder dem även som packdjur.
Men det är inget som Vikbolandslamorna väntas göra. De kan njuta av landsbygden utan att göra mer nytta än att vara söta och charmiga. Fölen är väldigt lekfulla, de kan ofta ses hoppa omkring och nafsa varandra i bakhasorna.