Väderminne

Härom året läste jag en bok av Stina Aronsson som hette Hitom himlen. Den blev något av en vädrets madeleinekaka för mig. Jag växte upp i Vindeln i Västerbotten och därmed också med snörika vintrar och skidturer. I Aronssons bok beskrivs en skidfärd på vårvintern som utspelar sig de sista timmarna av dagen innan solen går ner. Den blånande himlen och det nästan hjärtskärande vackra ljuset, just så minns jag vårvintern som barn. Jag har upplevt något liknande som vuxen klara, kalla oktoberdagar. De flesta av trädens löv har fallit av och himlen blir violett och turkos och till sist mörkblå och så går solen ned. Vädret blir ofta något att hänga upp ett minne på. Till exempel var det alltid soligt på söndagarna när jag var barn. Vi gjorde skidutflykter och tog med oss apelsiner, choklad och muffins som var brända i botten. Troligtvis hände det bara en gång, men jag minns det som ofta förekommande. För de flesta innebär sommaren 1994 fotboll, men det jag minns bäst från den sommaren var att vi målade om carporten. Vi var tvungna att måla på natten för det var för varmt på dagen.