Åska är utan tvekan ett av de mest fascinerande atmosfäriska fenomen som förekommer på vår planet. Genom tiderna har det förekommit många olika teorier om hur åskan uppkommer.
Går vi riktigt långt tillbaka i tiden så trodde folk att det var gudarna som låg bakom åskan.
Inom asatron var det Tor som troddes skapa blixt och dunder medan det var Merkurius som enligt romarna styrde över vädret. Hoppar vi fram till 1800-talet så finns ett stycke i Nordisk familjebok där det står att Svante Arrhenius (första svenska nobelpristagare i kemi 1903, räknas även som den som först uppmärksammade att utsläpp av växthusgaser borde innebära en höjning av temperaturen) framlagt en teori som går ut på att solens ultravioletta strålar laddar ur negativt laddade kroppar (ex. vis granit) genom att ytan sönderdelas och små partiklar bortstöts.
Partiklarna för upp de elektriska laddningarna till molnen i atmosfären. När molnen laddats upp tillräckligt så uppstår åska. Denna teori är numera förpassad till arkiven även om det inte heller idag är helt klart hur åska uppstår.
Men inne i ett upptornat bymoln (Cumulonimbus) gör troligtvis kraftiga vertikalvindar, fuktig luft samt en blandning av underkylda vattendroppar och ispartiklar att elektriska laddningar separeras vilket skapar förutsättning för åska.